Lyssnade på Mix Megapol igår och där kom en helt ny låt upp "Desolet", så störtskön. En rapgrupp från Frankrike och jag var helt såld så nu spelar jag denna grupp för fulla muggar.

Lyssna själva de är helsköna....

Hade min älskade ängel tyckt var skitbra, hör Kimpan jag spelar för dig idag!

Gårdagen var en jättebra dag, jag blev åter igen mormor och nu kom den efterlängtade lilla tjejen till världen. Livia Freja Birkeland Denker och hon är en fröjd för ögat. Ska hälsa på henne på tisdag, men har sett henne på bild. Dottern mår bra och kom hem samma dag, själv var jag hemma hos henne innan hemgången och passade Alex och körde de större grabbarna till skolan. Städade och dammtorkade hela lägenheten så hon skulle komma hem till ett rent och skönt hem. Tyvärr gick det inte att fixa tvätten då tvättstugan var under renovering.

Idag har jag lite annat på menyn, ska ringa och beställa tid hos tandläkare. Tappade en visdomstand igår, de rackarna kommer ut en efter en och klart det känns jobbigt. Men vi får fixa löständer :-) man måste ju kunna le. Har ju några år kvar, annars får jag väl gå och se allmänt sur ut och äta puré till middagar..

Jobbet, det blir snart ett avslutat kapitel och mitt i oron så känns det bara skönt. Vi fixar framtiden, bara ett nytt vägskäl att vika in på. Vi klarar det, har alltid klarat oss och det gör vi nu med.

Tillsammans är vi starka!

Men det var ju dagen jag skulle prata om. Skall bli en tur till Rusta för att köpa trådbackar till våra garderober, behöver få ordning på kläderna, kaos och man finner ingenting som det är nu. Hatar hänggarderober!

Sedan så blir det en tur till mamma och pappa så jag får se hur de mår.

Till er alla fina människor som följer min vardagliga kamp, TACK för att ni finns!

Och så vill jag önska er en riktigt bra dag, jag tragglar vidare med min ångest och sorg. Guppar just nu upp och ned på sorgens hav, saknad som trycker i bröstet. Ännu en gång så besviken på människor och deras elakhet. Förstår inte nöjet i att knäcka andra och vara allmänt gemena.

Rösta på mig!

Så mycket tankar och man känner att man skänkt pärlor till svin. Gett av sig själv till fel personer, varit lojal för att få en kniv i ryggen. Alltid för jävla snäll och då blir otack världens lön.

Att återigen blivit nedslagen i psyket för att folk är så ego att de kan beté sig hur som helst utan att tänka efter innan om vilka skador de ger/skänker till andra med sitt agerande.

Vår värld är dessvärre full av falskhet och på min arbetsplats tar man rekord i att prata skit och ge sig på andra bakom ryggen, finns ingen rakryggad personal som vågar ställa upp för varandra eller möta upp en ansikte mot ansikte.

Feghet! Fullt av feghet.

Känns inte bra att känna sig illa omtyckt, men faktum är att det är det jag gör. Mitt i allt annat som skett i mitt liv är det väldigt jobbigt att känna att man inte duger fast man försöker att göra sitt bästa. Man hör inte hemma någonstans hur man än gör. Vad är felet?

Varför känner folk sig hotade av min närhet? För det måste väl vara det som gör att de reagerar så illa mot mig utan att jag gjort dem någonting.

Jag är en VÄDUR, har auktoritet. Förlåt men jag är född sådan, ska jag krypa och slicka röv för att bli accepterad - ALDRIG...

Det kan jag tala om att det är NI inte värda!

Vill man inte ha mig som den jag är- ER FÖRLUST, för jag är en individ som kan gå i graven för dem som finns för mig. Så jag konstaterar att det som skett nu, ert agerande är en förlust som inte är min i annat än i den depression ni påtvingat mig. Ni har kasserat en av de mest lojala människor som går i ett par skor. Och det är ju synd för arbetsplatsen att man inte vill ta tillvara på kunnig och bra personal utan hellre trampar och psykar tills de bryter ihop.

Vari låg felet? Jobbade jag för bra, kom med bra idéer? Ville hjälpa till att göra saker bättre/lättare?

Ja sorgligt är det och tysta mig kommer ni aldrig kunna göra. Jag har inte gjort några fel, jag har skött mitt jobb, skojat och varit social. Men tydligen har andra känt sig kränkta, men ni får inga FÖRLÅT från mig. Mitt råd är detta- Bli vuxna, VÄX FÖR FAN UPP!

En del har klagat över hur deras vänner blivit bemötta, fått sparken och sedan gör ni samma sak själva för att få oss separerade på jobbet. Allt för att vi inte skall vara kvar eller för att vårt liv skall bli surt. 

Finns ingen arbetsplats i världen som är värd att skava på vårt förhållande. VI ÄR ETT ALLDELES UNIKT PAR och andras avund över detta har vi mött många gånger, men det biter inte på oss, SORRY....

Vi är ett stabilt par som går i graven tillsammans om man nu skall uttrycka sig så!

Nu ska jag få en chans att komma tillbaka, ännu en gång och den här gången skall jag förvalta detta och inte skynda på stegen som jag gjort tidigare. Det leder inte framåt mer än korta perioder, bättre att saker får ta sin tid och läka en gång för alla. Komma på fötter på riktigt. Har bestämt att det blir samtalsterapi igen, kan vara skönt att tala om allt man genomgått. Min tid skall vara en FRI TID.

Blir att åka in med ett kvitto på recept, så blir frikortet fixat också. Väntar fortsatt på remissen från Endokrinavdelningen i Karlstad, för att se hur det gick med mina prover. Oroligt när de dröjer, man vill ju veta när det gäller hälsan.

Läkaren frågade mig om jag har dåliga tankar just nu, men ärligt svarade jag att sådana finns inte just nu. Kan nog säga att jag brutit en ond cirkel i tid. Hoppas att det är så i alla fall, livrädd för att möta det stora mörkret igen.

Har ägnat mig åt en del nyttigt, åkte till Jula och köpte ett regnställ till lilla Alexander och fixade vantar till småttingarna i Deje. 3 par för 29 kronor så jag köpte både tum och fingervantar, var ju som hittat. Regstället kostade 199 kronor och det var riktigt fint, mjukt och följsamt så det bör vara skönt att klä sig i. Blev en sopskyffel till mig själv i ROSA då så klart. Sedan for jag inom Linas Café i Åmotfors för att hämta våra SD jackor och SD väskan, vindjackor i mörkblått med Sverigedemokraternas logga på. Jättefina.

Väl hemma började jag fixa med maten tills älsklingen kommer hem från jobbet.Skall bjuda honom på en härlig köttgryta med kokt potatis, "riktig svensk husmanskost". Så gott.

Sitter just nu i skrivande stund och lyssnar på vinets bubblande, mitt eget äppelvin har börjat ta fart, hoppas bara att det kommer bli gott. Råsaften var i alla fall mycket god kan jag lova. Lite spänning att göra eget vin igen, det var evigheter sedan jag sist gjorde det och nu är det astrakanäpplena i trädgården som får stå till tjänst.

Från jord till bord är det som gäller just nu och imorgon ska jag passa på att plocka ned äpplen och göra en äppelkaka, fick recept av Ramona Fransson idag som jag skall testa, såg helt underbar ut då hon bakat den.

Det är skönt att ha vänner, på riktigt som vi i SD säger.

Efter alla kalla vindar som blåst i mitt liv är det nu åter dags att söka sig till läkarvetenskapen. Tyvärr lyckades vissa människor att knäcka mig igen, trodde jag var starkare, men så var inte fallet.

Tankarna är många och de är svåra att greppa så jag har fått sitta ned i flera timmar och skriva ned allt på papper för att få en sammanfattning till läkaren. Han får helt enkelt läsa det jag skrivit och så får vi prata efterråt, enklast så eftersom jag har svårt att fokusera och få saker sammanhängande. Ångesten klämmer i bröstet, känns som en stor sten som fyller upp allting inombords.

Man tappar fort sin hälsa när saker går fel, men det beror väl till stor del på den ryggsäck man bär med sig i livet.  Falska människor och åter falska människor, måste erkänna att jag förvånas över att det finns så många av dem. Att mista människor man älskar är svårt nog utan att utsättas för dumheter i samband med det. Det är tungt och tomt och det har bara precis börjat sjunka in allt vi varit med om för tills nu har det varit fullt upp med begravningen och allt annat, men nu störtar också verkligheten in, tar över och krossar

Jag har svårt att sätta gränser, vill inte stöta mig. Vill vara en snäll tjej, så har det varit ett helt liv. Kan inte säga NEJ, fast att jag verkligen behöver göra det, går under själv för att jag inte gör det och ändå är NEJ ett alldeles för svårt ord. Jag är min mammas teraupeut, trots att jag sannerligen behövt en själv istället. Hur kunde det bli så här?

Varför belastas jag som själv ligger på botten och krälar. Visst älskar jag dem, men vem älskar mig? Vem ser till att jag är hel? Inte ens jag själv är kapabel att göra det längre.

Tog en promenad med lilla Toby, och Kissie vår katt vallade oss båda. Är så glad för djuren, så glad för den ärlighet de besitter, Kärleken och livsglädjen de försöker förmedla till sin husse och matte.

Superwomen Tove är borta, flugit sin kos med vinden, existerar inte mera, nu finns en medelålders kvinna, trött och sliten, fylld av ångest och hjärtesorg, ärrad långt in i själen av ett fult och elakt liv och onda människor som kantat dess väg.

Lever i saknad och sorg, en tomhet som är förödande för livskvaliteten. Älskade Kimpan jag saknar dig hela tiden.

Älskad, saknad, aldrig glömd!

Mamma

Konstigt men, nu säger det STOPP. Jag är så nere, trött, sliten men klarar inte sova, tankarna snurrar och egentligen klarar de inte ens av att fokusera sig vid någonting specifikt. Jag kan läsa en bok på kvällen, två till tre sidor och om någon skulle fråga vad jag läst, ja då har jag ingen aning längre. Lika fort som orden går in förvinner dess budskap. Hysteriskt för en som mig författare. 

Klarar inte koncentrera mig, situatoner känns oövervinnerliga och jag mår ständigt illa, dumpar, har hjärtklappning, får sockerfall(darrar och blir matt), min arm värker det i som tandvärk/gnager. Behöver bromsa men det går inte, livets måsten har tagit över helt.

Den vaksamma ilskan bubblar åter inombords och jag känner mig överkänslig då folk pratar högt, blir irriterad fattar inte vad de säger, tappar bort det helt hör bara volymen och känner mig arg och förtvivlad.

Klarar inte av stress längre, blir det stressigt tappar jag allting, blir förlamad i det inre, temporärt bortkopplad i huvudet.

Blir så fruktansvärt lätt sjuk och har dagligen denna förbannade huvudvärk som sliter på mig och en mage som bara krånglar, vill, vill inte om jag kan uttrycka mig så och om den vill ska det ske på stört.

Sorgen och saknaden efter dem jag älskar och mister är enorm och mitt i allt detta är det jobbet som nu haft sönder mig helt. Ett jobb jag gladde mig åt, men så blev svärfar liggande på ett golv, blev sjuk och sjukare. Döden började kalla och vi lämnade jobbet för att vara nära den sista stunden i livet. Nära den vi älskar, tyvärr började man på jobbet att prata om mig, att jag inte hade rätt att vara borta det var ju bara min svärfar. Tre dagar senare är vi tillbaka, planerar alla andra saker, begravning och alla möten på tider som inte ska störa jobbet. Men skadan är skedd, vi är pestsmittade eller behandlas därefter. Man talar inte med oss, tittar bara, det går en månad och jag mår mycket dåligt. Man talar om att dela isär oss så att när jag jobbar ska maken vara ledig och vice versa. Straff för att vi hade mage att sitta vid en dödsbädd. 

Vi talar, tror att det är grönt, jobbar och sliter på våra 12 timmarspass - 6 dagar på raken, men så vid det senaste passet kom kallduschen, vi ska inte få jobba samma tider mera och jag klarar inte jobba där mera utan makens stöd på grund av den psykiska påfrestning och alla elakheter jag utsatts för på arbetsplatsen och de vägrar sparka någon av oss, vi har ju inte gjort något dåligt jobb snarast så att vi är ena jävlar på att utföra våra jobbb, dock är vi för dominanta och detta skrämmer vissa i en högre position, tyvärr.

Jag vågar kanske säga att här tog min livslust och mina krafter slut, jag är bara trött, vill ingenting mera. Man straffas oavsett om man gör någonting bra och ställer upp.

Jag är så känslolabil, känner tårarna tränga upp i tid och otid, kväver för ingen ska se min förbannade svaghet, måste vara stark. 

Som om inte det räckte har jag ansvar för min mamma och pappa och min pappa drabbades av akut demens, blev sjuk och fick dödsångest. Från ena dagen till den andra var det ett helt annat liv, jag är dotter men också vårdare och ansvarig för att allt går bra med dem, jag handlar, städar,hämtar mediciner, tvätttar och tittar till dem, ringer dagligen. Jag fixade så de fick en vårdplanering och nu sitter jag här med dagliga bekymrade samtal från min mamma om hemtjäntpersonal och attityder, deras olater. Jag har fått ta reda på bajsblöjor efter min pappa och nedblötta kläder/sängkläder, kan fortsätta beskriva i en hel evighet.

-Jag är så trött, men om inte jag gör detta vem skall då ta på sig att göra det? Vem?

Men nu har jag nått en punkt där det inte går mera, klarar inte av mig själv ens, värk, illamående, huvudvärk, ilska och tårar, minnestapp och hela tiden är det ändringar som gör mig förvirrad. Förstår hur Kim måste känt det då man ändrade saker, hur förvirrat allt blir när man inte kan ta in det.

Saknar, planerar, tänker och rör till det i hjärnan, det snurrar runt som i en väldig tromb utan att jag kan greppa saker längre. 

Orkar inte jobba, orkar fan inte ta rätt på det som behöver göras, vet knappast vad som behöver göras och värst är att ingenting känns roligt längre. De man älskar dör ifrån en, de som förstår och älskar blir borta. Varför måste livet ta slut?

Mitt liv är fullt av begravningar, fyllt med saknad av olika slag och mitt i allt detta är det då jobbet, där man varit plikttrogen, förutom då döden kom på besök och därför har man nu genomgått årets maktdemonstartion på bekostnad av hälsan. Känner mig trampad på, värdelös och så felaktigt behandlad att det är ruskigt.

Jag kan bara inte sova, tänker och tänker. Resultatet är att jag helt enkelt inte kan sova. Legat kvar i sängen i över en timma och försökt men så vid 07.00 gav jag upp, finns ju annat att göra. Snittade om rosorna i vasen på köksbordet och chockade dem med rödhett vatten, förhoppningen är att jag ger dem lite mera tid. Plockade ur och i diskmaskinen, bryggde kaffe och nu sitter jag här igen vid datorn. På min älskade blogg där jag kan dela tankarna med er alla.

Vill ha tid i mitt liv. Tid att förverkliga mina drömmar och nu finns det ingenting kvar. Jag kan inte skriva på böckerna heller som jag vill göra, hjärnan är urblåst, tom just nu gällande kreativitetsfronten.

Har suttit med agendan för min svärfars begravning  sista tiden och jag är nöjd med hur begravningen kommer bli den 12:e i Korsets kapell/Mikaelikyrkan i Arvika klockan 10:00. Jag vet att han får ett vackert sista farväl. Värdigt en man av liv och lust och utan religiösa värderingar.

Tankarna och åsikterna är nog många runt hans leverne, men jag älskade honom, oroade mig ständigt för hans hälsa, nu är han borta och det är verkligen tomt, saknar samtalen, ringsignalen eller frånvaron av den. Hans dödsfall drar upp så mycket annat också i mitt liv, känslor och saknad, tankar på hur lite vi lever i livet. Vi människor tar så mycket förgivet och det finns inga som helst garantier, så egentligen förstår jag inte varför vi gör det. Morgondagen kanske aldrig kommer till oss. Ärligt, vad vet vi om livet?

Snart är det val också,den 14:e smäller det vilket känns mer än spännande. Jag ber däför folket i Arvika Kommun att rösta på mig i kommunfullmäktige genom att helt enkelt skriva till mitt namn på valsedeln för SD. Tove Birkeland Brandt, Kock,Ottebols Gård, Arvika.

Jag lägger gärna min tid och energi på att förbättra och påverka för en riktig framtid, arbetar gärna för er i kommunen och likaså gäller för maken Ståle Brandt, kock, Ottebols Gård, Arvika. 

Vi vill och kan påverka för en bättre framtid, tryggare tillvaro och mer resurser till skola och omsorg vilka är våra hjärtefrågor!

 Lägg gärna en röst för min blogg så den kan rankas högre. Låt fler få tillträde till bloggen Rösta på mig!

Ännu en natt då man bara tvinnat runt, lyssnat på makens andetag, snarkningar, kännt hur katt och hund trängt sig nära intill mig ömsom legat på mig. Tankarna som bara rullar, saknad, förtvivlan som byts av och vår situation som rullas upp som en film inuti mitt huvud.
Mår inget vidare längre. Tårarna rullar och jag tänker på Kim, lilla goa älskade ungen min som vilar sin själ på andra sidan. Känns som jag vill skrika rakt ut. I huvudet gör jag det men ändå, jag är tyst. Vi närmar oss begravning och tempot ska snart gå ned lite men med det kommer känslorna rusande som ett snälltåg och de stannar fan inte när jag drar i nödbromsen. Tåget skenar med mig i.
Jag bär ännu en sorgemantel runt mina axlar och i förrgår köpte jag ett doftljus till mina anhöriga på andra sidan, detta har jag låtit brinna när jag varit hemma och det brinner även nu denna tidiga morgon. Det slog mig är att mitt vardagsrum är inrett för att hedra de som är änglar numera, jag har alla minnessaker samlade där inne, klockan efter morfar, lamporna efter mormor, svärfars skänk och min älskade lilla Kimpans foto, ljuslyktor mm från kistan.

Varför måste vi möta döden?
Det är lika jävla svårt att andas igen, ångesten trycker i bröstet. Vill inte mera, vill verkligen inte.
Goa lilla pappa, så förkrympt och grå han blivit, är inte med i samtalen längre. Tittar på honom och inser att snart är tiden borta helt. Jag känner panik. Kan ingen stoppa tiden, vrida tiden tillbaka till lyckliga dagar där alla fanns vid min sida?

Man har ju ett jobb, jag ska vara glad över det men jag känner mig bara söndersliten. 12- timmarspassen tar död på mig och med sömnrubbningarna, värken i kroppen känns det olidligt. Stressnivån är hög och jag har börjat känna mig aggresiv igen.
Mamma tjatar hela tiden, beklagar sig och jag förstår men samtidigt jag klarar inte ta på mig mera jobb hos dem. Krav, faktum är att jag känner dem och jag sliter på för att hjälpa men jag har även ett eget hem, eget liv som jag inte har tid med nu och det skapar panikångest. Mitt liv försvinner och jag får det inte tillbaka. Det jag lovade mig själv då Kim tog sitt liv är borta,prioriteringarna finns inte mera. Bara ordet "måste", får oss båda att gå i taket.

Gråter, sakta rinner tårarna på mina kinder. Saltsmaken sprider sig till munhålan då de träffar mina läppar och jag orkar inte hålla dem inne, vill inte, låter dem rinna.
Samtalen från svärfar är över. Vi har varit i hans lägenhet för sista gången, känns så makabert alltihop. Hur lätt ett liv raderas bort. Ena stunden där, andra borta. Alla middagar, all gemenskap, all tid. Det är borta, det är över. Kommer aldrig ske igen.
Saknar svärfar, saknar Kim, jävla saknad....

Jag är ingen stark människa fast man tror det om mig. Jag lider helvete inuti, visar ingenting till andra. Tar allt själv och fylls ständigt med dåligt samvete för att inte räcka till eller göra nog för alla som behöver en bit av mig.
Varför är man funtad så?
Varför är det jag som känner skyldigheter då tex mina f.d bröder inte gör det, de skiter i om mamma sitter i smuts. Jag städar, de skiter i om hon orkar, jag avlastar och så här fortsätter det.

Varför?

Laila har fyllt år och jag har jobbat, men nu äntligen ska jag åka till henne och umgås lite. Har fixat presenten och skall fixa lite annat gotta innan vi far vidare.

Just nu sitter maken med månadens roligaste uppgift "betala räkningarna". Nåja vi kan betala dem i alla fall och det är ju skönt.

Under gårdagens ledighet hann vi med massor av saker betalade räkningarna till mamma och pappa, fixade handling åt dem och till oss själva. Hemma igen klippte vi gräset som var rent vilt nu och vi slängde in ved så nu är det bara en enda kubik kvar att få in i huset, skönt.

Känns så ovant men idag har jag faktiskt tagit mig tiden att lägga en makup, minns inte sist jag kunde sminka mig men det kändes otroligt bra. Fräscht och man blir ju lite lättare i sinnet, speciellt som maken kom och sa att man var vacker :-)

Faktum är att man gnällt en hel del sista tiden eftersom man är så slut. Det har ju hänt så mycket skit i ens liv. Och sorgen har fått stå tillbaka för man är så sysselsatt av allt annat som måste göras. Maken är nu föräldralös och det känns konstigt, hårt, min svärfar skall snart begravas och det är redan tomt. Inga telefonsamtal. Inga kontroller om han har kommit hem från Norge och mår bra. I bland måste man inse att livet suger...

Snart val också och jag skall iväg och rösta för framtiden vilket känns bra. Vill uppmana alla att inte sitta på soffan i det här valet, det är nog det viktigaste valet vi någonsin haft i Sverige. Vårt lands demokrati står numera på spel. Många försöker tysta, många försöker skrämma, men vi står upp för det vi tror på.

RÖSTA PÅ SVERIGEDEMOKRATERNA den 14:e. 

Och när vi ändå talar om att rösta så kan ni ju hjälpa mig att rösta på min blogg för att höja antalet läsare, tryck bara på knappen "bloggregistret", här på sidan.