Jag vet inte längre hur jag skall uttrycka min sorg, min längtan, min saknad. Det är så tungt, mest så tänker jag på hur det är att en ung människas liv gått till spillo, min son. Jag bar dig i min mage, jag gav dig livet, jag önskade du skulle ha det bra genom livet och Du avslutar det innan du själv tagit över rodret för att styra, jag kan inte fatta hur man kan göra det?

Jag har läst där man beskriver hur man känner sig, att det oftast är en impuls där man slutar tänka på något/någon och man gör det, så har de som klarat sig skrivit. Du klarade dig inte älskade lilla vännen min, som jag önskar varenda dag att jag skall vakna upp ur en svår mardröm, men jag fortsätter att befinna mig mitt i, det tar aldrig slut, Du är död och du har varit det nu i exakt 2 månader idag och jag sörjer. Det är så tungt att mista och speciellt att mista sitt barn, det är som att mista framtiden, tron och jag behöver Tro, Jag är så glad för dina fina syskon, de är så snälla och goa. Det går inte en dag utan att jag tänker på Slisk och undrar hur han har det om han någonsin skall förstå  eller vilja ta reda på vem jag är, hur jag är inte vad han får berättat för sig om vad man tror. Jag älskar honom och jag hade så gärna gett honom kärlek men han tillåter mig inte detta så jag öser det jag har på dina systrar och dina syskonbarn och på maken, jag hoppas alla känner att jag älskar dem att det inte bara är ett ord, för det ordet har så stor betydelse för mig, speciellt efter att du bestämde dig att flytta vidare till himlen, till änglarnas stad.

Jag vet inte längre vad livets mening är, du tog betydelsen med dig på din resa, jag har levt i mörker sedan du gav dig av, jag hoppas livet återvänder, att jag kan se lyckan, glädjas av att träden knoppas, att fåglarna sjunger, att det finns liv runt omkring mig, men just nu är allt tungt och jag saknar dig alldeles för mycket varenda Dag, jag tänker på saker vi gjort, jag tittar på dina bilder.

Varför gav du bara upp?

Mamma

Jag såg att maken fått sig ett pris på Mr Deal och tänkte då jag också kan få mig ett så jag gick ut och vann 100 kr på ett företag att handla för, kuligt.

Här vill jag nu ge er en chans att på samma sätt kunna testa lyckan därute. Ta den kostar ju inget alls:

http://se.mrdeal.com/prize/blog/chqrwe

Önskar er LYCKA TILL!

Det var ett par av mina inlägg som störde ordningen på min blogg men nu har jag grejat lite och vi är på fötter igen med ett betydligt trevligare utseende, jag har gjort bloggen lite ljusare nu också och jag hoppas det känns lite bättre. Minnena av dig Kim bör vara ljusa och vackra eftersom du var en sol i mitt liv.

Ja vad har jag gjort idag, ingenting mer än ätit frukost, skrivit och letat felorsaker på min blogg, ja nu kan du ju känna lite stolthet över mamma som lyckades ställa allt till rätta igen, lite datakunnig är man att i alla fall.

Jag ska börja lite smått på ditt minnesalbum idag och jag fick en text av din vän Mickan att ta med i boken också, hon hade gjort en film "Minnesfilm av dig ute på Youtube, alla saknar dig älskade vännen min, alla önskar att de kunde få dig tillbaka igen. Ja Helena börjar bli rund om magen nu, första babyn som föds utan att du är med och lyckönskar den, första krabaten som inte får äran att känna din kärlek. Det är tomt utan dig, så tokigt tomt.

Jag pratar varenda dag med de som betyder något för Dig och för mig, vi håller varandra uppe. Dagarna går och i morgon är det exakt 2 månader sedan du gav dig av till himlen, 2 långa månader som kännts som ett rent helvete, sådan tomhet man inte ens kunnat drömma om att det fanns, du borde inte vara där, du skulle varit med oss här på jorden, sett den lilla babyn komma, bråkat runt med de små, skrattat och varit glad och fått oss andra att le.

Jag väntar fortfarande på små meddelanden som skall komma, men det har tystnad, kommer inga flera, jag saknar dig min son, så mycket så ord inte räcker till för att beskriva känslan. Jag skulle ha gett mitt liv för ditt, men jag vet ju att det är försent nu, jag vet ju att du är borta och jag kan bara värna om dina minnen och låta världen veta att du varit här och att du var underbar.

Jag vet inte hur jag ska göra med sjukskrivningen, känns fortfarande så kluvet allt, jag orkar inte med människor, bara korta stunder och jag har så dåligt minne, minns inte vart jag lägger saker, jag har lagt bort ditt album (babyalbumet) och nu kan jag inte längre finna det, jag blir tokig, har svårt att koncentrera mig på saker, jag skriver, jag orkar bara skriva det håller mig uppe, jag vill ha kontakt med orden, med mitt inre och det har blivit mit sätt, att blogga om känslorna, om dig älskade lilla Kim.

Varför i himmelens namn gjorde du så här?

Du hade ju hela livet framför Dig, du var ju bara 17 år gammal, jag kommer aldrig att fatta det här, jag kommer aldrig sluta att fundera på vad som gjorde att du gav dig av. Jag känner mig så sårbar, så ensam mitt i denna stora värld, ja jag vet att det finns själar här ute som känner som jag och som har råkat ut för samma förlust och mitt i all denna smärta känns det faktiskt som en tröst för mig att veta att jag inte är helt själv.

Jag ömmar så för mina barn, vill att de ska ha det bra, och man ser vad fort något kan hända, jag är så rädd om dem men jag vet inte om de förstår detta. Vardagen tar över tankarna för dem, inte mina tankar vännen, jag är inte redo att släppa taget, jag är inte redo att ha en vardag ännu, jag tar ännu en dag i taget och jag tänker på det jag aldrig får en chans att uppleva med dig..

Jag gråter och jag försöker att minnas allt med dig, varför älskade vännen, varför tog du livet av dig?

Ska prata med läkaren igen om ytterligare sjukskrivning, jag är så upp och ned behöver nog mera tid, för det känns inte som om 2 månader har gått, jag är förvånad över att det kan vara så lång tid för det känns som precis nyss, kanske igår du försvann, begravningsarrangemangen allt snurrar förbi, jag förstår ju att tiden har gått men jag står stilla, jag står mitt i en värld som snurrar.

Jag hänger inte med, jag är avtrubbad inom mig själv på ett sätt, man får tala om och om igen med mig för att få mig att få det att stanna. jag vet det är tungt för dem bredvid, men vad ska jag göra, jag har inte valt att det ska bli så här, jag har inte valt att mista Dig, det gjorde du..

Älskar dig för evigt!

Mamma