Jag såg att mina bananer blivit lite bruna i skalet och då kom jag på att göra en banankaka av dem, vips så har jag fixat detta, det går så snabbt och lätt allt som har med baka att göra eller mat, tänk om livet vore så enkelt också om det en enda gång kunde säga vips och vara bara bra för oss alla.

Helvete Kim varför tog du allt ifrån mig, varför kastade du bort livet, vände det ryggen, hängde dig. Jag står för faan inte ut, fattar du? Jag finner ingen ro någonstans, mitt inre är i uppror, jag måsr så jädra dåligt, skulle fira bonusbrorsan igår och allt jag klarade tänka på var att jag inte fick fira din 18 års dag, så orättvist allt är. Du betydde allt och ändå räckte detta inte till, varför?

Din syster Laila ligger i magsjuka, pratade med henne förut så de har ingen ork alls och full rulle på barnen, så pratade jag med Helena och hon har så ont av sin foglossning att hon knappast kan ta sig på toaletten idag, stackare, alla vet då att de lever och jag sitter här i ångest och saknar dig.

Hyresvärden har varit hit och kollat på diskmaskinen, skall ta hit en reperatör för att kolla allt, han ringer då det är dags, ja och så har jag ju bakat och nu äntligen for kakan in i ugnen och där ska den stå i 55-60 minuter, det blir väl gott till lite kaffe med maken senare då han är hemma från jobbet igen. Du älskade också allt som var sött, precis som mig så jag tror du hade gillat banankakan :-)

Det är så uppgivet tomt sedan du lämnade oss, jag finner ingen mening i livet, dels för att jag inte förstår varför du bara skulle bli 17 år gammal. Varför födde jag ett barn som bara skulle bli tonåring? Vad var syftet med detta, du hann ju knappt uppleva ett enda dugg. Jag är arg på dig, jag är arg för att jag behöver känna sådan sorg när det enda jag vill göra är att ge dig kärlek, ha dig nära och krama dig. Jag är så arg för att du lämnat mig så här.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, orden är så lika, tankarna de samma hela tiden.

Men sakta tar jag ett steg framåt, jag måste för alla som älskar mig, trots att det smärtar tar jag en dag i taget och lever vidare för de som finns kvar behöver mig. Jag har ju alla barnbarnen, de små söta rara pyrena som du älskade med hela ditt hjärta. Hur kunde du lämna allt? Vad fick dig att göra så.

Nej jag kommer aldrig att fatta vad som hände, men jag kan kanske leva mitt liv som om den sista dagen är idag, bara jag läker lite till, jag känner ju att jag kommit en liten, liten bit på väg nu, jag klarnar på något vis, känner mig inte längre så bortdomnad, chocken börjar släppa sitt grepp. Det är svårt, fruktansvärt svårt att inse att du inte kommer tillbaka. Det har hänt att jag sett ungdomar ute och fått för mig att det är du som går där, de går på ett liknande sätt eller klär sig likadant, de har keps. Du hade alltid keps. Men så kommer jag på mig själv, att det inte kan vara du för du är ju död och kan inte gå där på trotoaren. Det är en livslång saknad du gett mig Kim, en värk inom mig, en saknad som är större än allt annat.

Jag önskar så jag hade vetat att du inte mådde bra, att du sagt något så jag kunnat få dig att ändra dig, men du gav mig inte en chans. Din syster som du stod så nära inte ens henne sa du det till, Varför kim? Varför lämnade du oss så krossade som vi blev av det här. Du var så fruktansvärt älskad, av många, du min vackre son..

Jag tänker på dig som min ängel då jag har bättre dagar, min skyddsängel och jag hoppas i mitt inre att du kan känna den kärlek jag bär till Dig, jag tror ju det egentligen, jag tror du vet. att du finns här med mig på min fortsatta färd, att du har det bra nu, att du nått dit du vill, men jag är så rädd du skall lämna mig helt, för alltid för jag står inte ut med det. Säg mig Kim du gör väl inte det?

Så kommer tankarna på det som skulle varit, du skulle ta körkort, du skulle skaffa lägenhet, du skulle träna, herregud det var så mycket på plussidan så jag fattar inte, var det bara stundens ingivelse, du kan inte ha planerat att göra så här. Jag försöker tränga bort allt ur mitt sinne för att finna lite frid, men jag lyckas så dåligt, men jag tar en dag i taget, sakta, sakta tar jag mig framåt och jag blir starkare.

Älskade lilla Kim ingen kan någonsin ta din plats, fylla ditt tomrum, saknaden, men kanske kan jag lära mig att skratta igen, kanske kan jag se på det vi haft och vara tacksam och glad över det istället för att sörja det som saknas, jag hoppas det av hela mitt hjärta, jag behöver det.

Skall sätta mig och läsa lite mera psykologi nu för ett gladare liv, jag håller på för att bearbeta mitt inre, att ändra mitt sätt att vara och att uppfatta saker.

Herregud nu börjar jag bli orolig över min katt också, han har inte varit hemma på hela dagen, han som brukar hänga på dörren var 20.e sekund och vilja in för att vilja gå ut, oroligt, bara det inte hänt något, han är en trösterik liten en Ramsay, så söt då han hänger i framtassarna och titar in genom rutan för att få komma in. Så nu börjar det lukta lite gotta här också, banankaka på G och det sprider en ljuvlig doft i hela mitt lantiskök, jag är glad för min utbildning, jag bangar inte för att ge mig på nya saker, det känns lätt när det kommer till mat och bak <3

Du älskade också att laga mat och att baka, du hade passat som kock, jag kan tänka mig dig i kockkläder, du hade varit fin i det. jag ska passa på att baka din morotskaka någon av dagarna också som du planerade att bjuda mig på men som vi aldrig kom till skott med. Saknar dig av hela min livskraft, det är så tomt och ödsligt utan dig..

Mamma

Spelade denna på min sons begravning.

Sitter här framför datorn, med kaffe som ryker, tänker, flyr bort försöker ge dig lite liv, en chans till att känna din närhet en liten stund. Minnen, små frekvenser av lycka för dig och mig. Jag fattar inte att du är borta för alltid, jag vill ju inte att du ska vara det, det förstår du säkert. Du måste bara komma tillbaka till mig. Hjärtat skriker efter Dig, men mitt intellekt säger att snälla, han kommer inte mera, han är död. Jag hatar DÖD, vem uppfann ett sådant jädra ord, så hårt och obarmhärtigt detta är.

Tänker tilbaka på din begravning, på vad vackert det blev trots att jag trodde jag skulle dö, jag trodde inte mina ben skulle bära mig fram till kistan, men jag klarade ju av det också, jag försöket göra det fint för dig, jag la din röda ros på kistan och lovade att vi ses igen, du älskade röda rosor, du var min alldeles egen lilla ros. Jag lät en solist sjunga vackert för Dig och jag hoppas du kunde se allt från din egen utsiktspost. Jag ville det skulle vara vackert, för du var det vackraste i mitt liv, min son, mitt barn.

Nu sitter jag här och vilar mitt inre i ensamheten, jag känner min förlust, min saknad, min sorg, jag gråter, men vad hjälper mig detta, Du kan ju inte komma hem tillbaka igen. Jag kommer aldrig att förstå att du ville Dö, jag kommer aldrig förstå din handling, jag är så ledsen älskade Kim att jag inte förstod att du mådde så dåligt, att du inte kände någon annan utväg. Du var ju bara barnet ännu, mitt barn. Vad ska det bli av mig nu när du är borta?

Jag kan se dig i mitt inre, jag kan frammana bilden av dig, jag vill känna din kram, men poff så är du borta igen.

Nu snöar det igen, det är grått, ser ut som jag känner mig. All den smärta det är att förlora dig Kim, det är ofattbart vad svårt det är, hela mitt inre skriker.

Jag vill inte, jag vill inte, Du får inte vara död.

Jag vet ju att du är det, inne i mitt huvud så vet jag, jag går ju och tänder ljus på minneslunden, så jo jag vet att du är död.

Jag vill att alla skall veta hur underbar du var, vad stolt jag var över dig.

Orden låter så torftiga, så små fast jag vill de skall vara stora och gedigna.

Snälla Kimpan jag älskar dig så mycket, hur ska jag klara mig ett helt liv utan Dig...

Mamma

Då var den sociala biten avklarad för ett tag igen, jag har pratat med mamma och pappa, ätit en bit mat med dem och så har jag gratulerat min bonusgrabb idag, vi hade köpt fina skjortor i present och han verkade gilla dem. Tog genast på sig en av dem och han blev riktigt fin :-), vi bjöds på prinsesstårta samt smörgåstårta och kaffe. Efter kalaset for vi vidare hem till Västra Ämtervik igen, till lugnet där jag kan få tänka på dig i lugn och ro, det är jobbigt att inte få ha tid att sitta i sin egen värld just nu, jag är inte så social sedan du försvann.

Tycker det känns skönt med att bara vara i nuet, minnas det vi gjort tillsammans, det värmer upp mitt inre när jag kan se dig le. Folk tror säkert jag är tokig, men om du så lever bara en sekund i minnet så mår jag bättre.

Du äger mina tankar vännen. Jag vet inte hur livet ska vara, finns det regler för vad vi måste tänka, ibland verkar det som det finns sådana oskrivna, för oss att följa. Jag vill inte följa dem, jag vill vara nära dig, känna att jag bär dig med mig i mitt hjärta och i mitt sinne.

Det är så många underbara människor som visat att de finns nu och det värmer din mammas hjärta att man tänker på Dig, på oss alla, att de läser min blogg och lär känna dig.

Jag saknar dig vännen, så fruktansvärt mycket, det är så konstigt att du inte kommer hem mera, att vi inte kan prata med varandra, jag vill ju prata med dig, hela tiden, min härliga underbara hip hopare, jag brukar gå ut på Youtube ibland för att höra dig rappa, få höra din röst, herregud du var en helt underbar son och jag fattar absolut ingenting. Varför gav du upp älskade Kim, vad gjorde livet så tungt?

Nu ska jag ta och var social med Ståle en stund och se på lite teve, äta lite glass som han plockat fram åt oss nu, men i morgon ska du få hela min uppmärksamhet igen vännen, då är jag ensam hemma och kan prata mera med dig, jag skall meditera och försöka öppna mitt sinne, kanske kan jag känna din närhet då, jag hoppas på att jag kan det för jag saknar dig så mycket så det känns som jag skall bli tokig. Känner mig så nedstämd, inget hjälper.

Jag köpte en bok om akvarellmålning idag för att jag skall kunna lära mig att måla akvareller så jag kanske kan ta till mig lite av den, finna inspiration, måla något vackert till minne av dig, av oss.

Nu säger jag god natt vännen. Älskar dig av hela mitt hjärta, mina tankar vilar med dig.

Mamma

Jag önskar så att man fick en andra chans att man kunde få dig tillbaka för det är så svårt att leva här utan dig. Jag vill ju ha dig här med mig älskade lilla Kim, jag fattar inte att det blev så här, att du ville Dö.

Jag ska snart åka till mormor och morfar och hälsa på, men jag är så rastlös hela tiden, det känns så svårt. Jag tycker om att prata om dig för då lever du en stund inom mig, men det verkar som alla tror att man skall inte påminna mig om att du dött, ingen pratar längre om dig. Jag tänker på dig varenda dag, varma tankar, fyllda av kärlek, mamma saknar dig älskade Kim.

Du var en underbar kille och jag var så stolt, du var min...

Jag fattar inte att du gav dig av, varför Kim jag undrar över detta varenda dag, jag finner ingen ro.

Det är grått och mulet idag ska bli mera snö sa Ståle, jag hatar snön, vintern, den är så tung och den gav dig dåliga tankar tror jag, tänk om solen bara kunnat lysa lite i ditt liv. Jag känner mig inte så ensam längre eftersom jag har alla underbara änglamammor och kanske har du nu fått massor av vänner däruppe, för ni är ju många som tagit era liv, många som gett oss denna saknad, vi försöker hjälpa varandra och stötta, jag är glad att de kommit in i mitt liv.

Idag fyller bonusbrorsan år, han blir ju 20 nu, tänk vad tiden gått, men jag saknar dig ännu mer då jag tänker på detta, det är för jävligt att inte du finns här hos mig längre, jag känner mig så avtrubbad, så gammal. Du övergav livet, jag kommer aldrig att fatta det, du var ju full av liv.

Jag önskar så att jag hade förmåga att få tiden att gå baklänges, att jag kunde få en andra chans att jag då kunde se vad du tänkte göra och hålla dig hårt i min famn, jag älskar dig Kim av hela mitt hjärta och utan dig är jag halv.

Jag lever, andas, tvingas att komma framåt, sakta men jag saknar, jag sörjer och ingenting är längre vackert, jag vet ju med mig hela tiden att jag inte får hålla om dig mera, du var mitt barn och barnen skall leva och vara lyckliga.

Mormor sa hon accepterat det du gjort, men nu har hon börjat sakna igen, vi är alla vilsna och det är svårt att acceptera att du inte kommer tillbaka för det är det enda jag vill att du skall göra.

Ett medium har sagt att du tar farväl och sedan kommer försvinna helt, jag tror inte på detta, jag tror inte du kommer överge oss som behöver dig, det är inte likt dig. Jag kan inte tro det hon sagt för det känns fel. Hon sa du alltid velat dö, att du alltid kännt ett utanförskap, så kan det inte vara, vi öste kärlek över dig. Din svärmor kontaktade henne, men hon kan heller inte tro det hon läst för det är inte Du.

Snälla säg att det inte är sant, säg att du stannar med oss att du lovar skydda oss och ge oss kraft att orka leva ett långt liv utan att du finns i det.

Man blir så orolig, så ledsen av det här, jag vill inte, jag älskar Dig.

Mamma

Ja nu så ska det bli semlor, jag har gjort degen och nu står den och jäser i en bunke på bänken, du älskade mina semlor och chansen att få äta så många du ville, du skulle varit här och njutit av dem idag, det hade varit toppen. Jag har varit en tur ut för att se om vi kan ställa iväg husvagnen i sommar, vore skönt att kunna resa hemifrån lite, men vi får se för det kostar ju en hel del inte säkert vi får råd. Och så har jag varit till minneslunden och slitigt för att tända ditt ljus, det slocknade lika fort som jag hann tända för det blåste väldigt mycket ute men till sist så bakade jag upp snö på ena sidan och det fortsatte brinna. Herregud Kim vad jag saknar dig, jag förstår inte vad jag skulle lära mig av att mista min son, du vet att när saker är fel brukade vi fråga oss " Vad kan jag lära av det här", jag vet inte denna gången, jag vet inte varför du inte ville vara med oss här längre.

Jag köpte en rolig tidning i affären som heter Hembakat, det är roligt att baka, det tyckte ju du också. Jag ska göra din morotskaka någon dag. Vi var så mycket mer än mor och son så jag fattar inte att det kunde bli så här, att jag skulle tvingas att leva mitt liv utan att du ingår i det älskade hjärtat, det känns så ofattbart tomt och meningslöst på något sätt, allt blev så annorlunda genom att du gav upp ditt liv.

Visst jag har dina syskon och barnbarnen och alla andra i mitt liv, men jag har inte dig och det är dig jag saknar hela tiden. Jag saknar dina små meddelanden som poppade upp och gjorde mig glad, tankar att dela, saker att se, nu är allt annorlunda, du finns inte mer. Man tror aldrig att man skall behöva leva om sina barn, det är inte rätt, man tror att de ska finnas där i ens liv då man blir gammal, du var en sådan styrka för oss alla och så försvann du, vad blir det av oss som är kvar, du var ju bara 17 så varför Du.

Nu kommer min semledeg upp över kanten så jag skall baka ut bullarna nu innan jag skriver mera, tänker på dig hjärtat, på glädjen som fanns där när du bakade i skolan, kanske hade du trivts med att bli konditor, ja vi får aldrig veta det nu. Men du skulle varit här hos mamma idag och ätit så många semlor du bara orkat, det är ju fettisdagen idag.

Min underbara son har lämnat mig, blivit en ängel. Jag försöker tänka så för att överleva, för att det skall bli lättare, min förlust är så stor, hans underbara leende, hans roliga tankar och ideer och nu har allt bara slocknat. Det är inte så det borde vara, han skulle vara här med oss inte i himlen, vad skulle han dit och göra, redan.

Allt vi tänkt att göra och nu kan vi aldrig göra det, vi har tappat taget om varandra och nu måste jag vänta på att se honom igen, det är så svårt, jag villl ju kramas nu, jag vill ju skratta, jag vill vara glad tillsammans med honom.

Han vet att jag är en vädur, han vet att jag inte har något tålamod och ändå lämnar han mig så här, för att bli en ängel där uppe, en bisittare för att titta ned. Saknar honom, hela tiden, fattar inte att det kunde sluta så här.