Jag har suttit säkert i en timma och läst det vackra fina omtänksamma människor skrivit till mig, av att de berörs av min sorg och saknad efter dig. Jag är glad att det är så, för då lever du vidare i folks medvetenhet. Genom min blogg får de veta att du funnits och jag känner mig starkare av det, jag vill inte att du bara ska försvinna, att det inte skall synas att du var här med oss andra. Jag tänker så mycket på att du tog bort framtiden, din kanske 60 år till på denna fina plats, dina släktled, du stoppade en fortsättning då du tog ditt liv, ändrade ödet, Varför?

Jag drömde om dig i natt och det var ett bra tag sedan jag gjorde det sist, jag letade efter en bra bostad till dig en alldeles egen och så skulle jag kolla bra skolor, men så var du borta och jag funderade på hur jag skulle finna dig, men då kom jag på att jag hade ditt personnummer så jag kunde kolla via det och leta efter dig men sedan vaknade jag igen. Vilsen för det var så verkligt och jag fattade inte först att du är borta, men så vaknade jag upp ordentligt till nuet och här är jag igen och saknar, sörjer och tänker.

Jag funderar på allt i våra liv, att du led av att du varit mobbad i skolan, att det var en massa bråk, att skolan var svår. På all den tid jag ägnade mig åt att oroa mig över dig och nu är du borta och då oroar jag mig för hur du hade det i ditt sista ögonblick, om du led eller om du dog direkt, om du hann ångra dig. Jag är mamma, allt oroar mig och då jag skulle leta minneslunden åt dig då oroade jag mig över att välja fel plats för dig att ligga som en sista plats på jorden.

Jag saknar dig Kim, varenda vaken stund sedan du försvann och som du ser även i mitt sovande tillsånd, du var en helt fantastisk son, hur ska jag kunna gå resten av livet och inte tänka på dig alla mina vakna timmar. Det känns som om jag glömmer att du är död i bland, korta ögonblick som ger en fristad, snabba tankar men så underbara för du är här, skulle önska de kunde vara i en evighet men inget vackert varar. Kanske var det därför du var tvungen att ge dig av, du var det vackraste på många sätt här i livet.

Ståle ska fixa frukost och Ramsay och Buddy har krävt sin uppmärksamhet av honom nu, de ska gosa så fina djur vi har och Buddy honom älskade du ju. Du kallade honom din Rottis, ja livet är inte rättvist för då skulle du vara kvar här med oss. Saknade skär sönder mitt inre, strimlar allt till små partiklar, det gör så ont att mista dig. Du var ju en glädjekälla så varför hittade du på det här?

Solen steker på snön, men det blåser stundom storm, jag kan uppslukas av att titta ut på snön, naturen utanför köksfönstret och tiden rinner bort, jag hamnar hos dig som alltid, mina minnen, mina stunder av lycka eller stunder av våra bråk, vi var ju inte perfekta, men jag saknar även detta nu, jag saknar allt med dig. All tid med dig har guldvärd nu...

Tänk om jag ändå fattat hur livet kunde fara fram, att vi inte skulle ha varandra i evighet, varför tror man att allt varar i en evighet? Varför tar man för givet saker? Jag har lärt mig nu älskade Kim, att inget varar i evighet och vill jag känna något, vill jag söga något måste jag göra det NU, jag styr mitt liv eller jag måste börja styra då jag orkar igen, för just nu orkar jag inte med att styra något alls, jag saknar dig alldeles för mycket, dina ord om att allt ordnar sig, allt blir bra, det är oK morsan. Herregud vad jag saknar allt det där idag.

Saker skall ändras, du dog och jag lärde mig att man måste leva här och nu och att man har en skyldighet att göra det.  Jag är fortafarande arg för att du gjorde det här, jag fattar inte varför, det är inte rätt. Du skulle vara här.

Jag tror inte du tänkte, jag tror du hamnade i ett vacum där du glömde alla som älskar Dig, inte att du var ensam för det var du inte, egentligen, nej jag vet inte bara spekulerar hela tiden, letar och finner ändå ingenting. Inga svar. Tårar som rinner, smärtan som bränner där inombords och jag ska lära mig leva så här, jag ska gå i resten av mitt liv och sakna dig.

Jag undrar är du en ängel nu, kan du se mig, kan du känna hur jag mår?

Jag vill tro att du finns här med mig, att du vandrar vid min sida, vakar. Jag önskar ju att det är så för jag älskar dig så mycket mer än ord kan beskriva.

Saknar, sörjer. Det är tomt.

Mamma

Ja snart ännu en dag som gått till sin ända, maken hemma och vi har fått oss till livs så nu löser han soudoko och jag bloggar en sista sväng för denna dagen eftersom jag tänker gå och softa invid teven, då övergår jag till att skriva i block med en vanlig penna samt läsa i en bok och se på teve och kanske ta ett par varv på stickningen, vi får väl se hur det blir. Barnbarnet ska ju ha sig en tröja är det tänkt men jag har inte haft tröken att sticka på ett tag, ja det blev så efter att du gick bort, bara ett par varv åt gången, men jag kanske kommer att få ork så småningom igen, hoppas det.

Ute blåser det som bara den nu och kvällsljuset har dragit fram, det är grått och faktiskt lite kallt, så då kan det kännas skönt att mysa under en filt framför teveapparaten.

Känner mig lite lättare i sinnet en stund, jag tror faktiskt du var hos mig en stund idag och du finns ju med mig i hjärtat lilla vännen min så jag vet att du är mig nära hela tiden. Jag hör allt mera sällan av Nina, kanske behöver hon mig inte längre, jag vet inte. I alla fall så känns det lite tomt att det är så. I morgon så skall jag skriva till min vän Susanne igen och prata bort en stund, är lite orolig över hennes hälsa.

Ja skönt ännu en dag som jag klarat av utan att det varit katastrofalt, jo jag har gråtit lite men det kändes skönt, för nu har jag hållit uppe i flera dagar och då är det faktiskt härligt att släppa på pysknappen. Saknar dig i massor och funderar på hur du har det, fann du frid? Jag hoppas du är med min morfar för han var så snäll och rar och han älskade att fiska, så kanske kan ni fiska ihop ni två, han hade alltid tid, jag saknar honom också, han gav mig en fin barndom.

Kan inte fatta att det blev så här för Dig, att du ville ge dig av från livet, men de var säkert ett infall just i det ögonblicket, för jag tror inte alls att du ville Dö, att du ville ge upp. Du var helt enkelt inte sådan. I morgon kommer din syster hit till oss igen, din stora(lillasyster) som du kallade henne, du kände dig som storebror fast du var lillebror, du var så snäll mot henne och hon saknar dig hela tiden, du skulle stannat här, hon behövde dig, jag behöver dig. På Onsdagen så kanske vi kan ta en tur hem till mormor och prata bort en stund, jag är så ledsen att du inte kom dig dit, mormor tänker mycket på Dig och hon sa att du hälsat på henne en dag och sagt Hej mormor, hon sa att hon kände din närhet, ja det är så underligt Kim att du inte finns med oss längre, så främmande för du var ju allas lille Kim. Ja vi är en trasig familj och vi kan inte bli hela igen.

Vi får lära oss leva på nytt, på något sätt, utan Dig...

Mamma

Jag funderar så ofta över varför och ändå vet jag att det är lönlöst för jag får inga svar i alla fall, kim bestämde sig så jädra enkelt är det ju.

Han bestämde att korta av livet, att kasta bort det som skulle komma, lika enkelt som att jag går ut och kastar en soppåse, han ville inte vara kvar just då, men jag tror inte att han egentligen ville Dö, han ville vara här med oss allihop, han måste ha mått uselt inombords och ändå lyckades han att lura oss. Jag älskar honom, hans syskon älskar honom och han sa ingenting till någon av oss, han älskade oss alla,  syskonbarnen och djuren, sin flickvän, sin svärmor och ändå valde han att skita i den här världen, varför?

Ja varför kan man inte slippa den här frågan bara och acceptera att så är det?

Jag vill ju att alla ska veta vilken fasansfull förlust jag gjort, att mista mitt barn, att alla i hela världen har gjort en stor förlust för han var underbar, han var snäll, barn och djurkär, han var kärleksfull, charmig, påhittig, kramig, glad, intelligent, kul, full av skratt som smittade oss alla, han var en på miljarden, han var min sol och han glänste så jag mådde bra, han var min son och jag ville inte vara utan honom, inte för en endaste dag.

Han tog sitt liv, jag fattar det inte. han gjorde ju skillnad för oss alla, han var så speciell, så unik. Hur ska jag kunna acceptera att jag inte får krama honom mera, att jag aldrig mer får se han skratta och vara glad. Det är tufft, alldeles för jobbigt att tänka på. Jag har en usel dag, jag saknar, sörjer och gråter och önskar bara att han kunde komma tillbaka.

Varenda morgon så önskar jag att det vore en mardröm jag drömt och som jag skall vakna upp ifrån, men det är ju inte det, det finns ingen barmhärtighet, det finns inget som skonar mig från känslorna, från förlusten och jag bara hatar det, jag hatar att han är borta, jag vill inte.

Jag är så glad över alla nya vänner jag fått på fb, jag är så glad för alla underbara medmänniskor som bryr sig om min förlust och min smärta, de gör att jag orkar vidare ännu en dag. Jag vet att jag aldrig kommer glömma det som skett eller att sluta sakna min son men jag förstår av alla andra att det blir lättare till slut.

Jag har en styrka kvar i mitt liv, mina andra barn och alla barnbarnen och det lilla knyttet som skall komma i Maj, mitt femte barnbarn blir det nu, jag har maken och mina djur och vännerna, så mitt liv är rikt trots allt, jag måste försöka fokusera lite mera på just det. Men det är svårt, att mista, att sakna och att aldrig mer få ha sitt barn nära sig igen, att framtiden försvunnit för en av dem. Jag saknar dig Kim av hela mitt modershjärta, du är min underbara son och jag är stolt att jag är din mamma. I morgon ska jag till minneslunden igen, tända ett ljus, lyssna efter fåglarna och tänka på dig, på oss och jag hoppas du känner kärleken min.

Min helt fantastiska och underbara son är borta, han är Död. Jag har hela tiden frågan om varför han tog sitt liv med mig i mitt huvud, jag vet att jag inte får svaret men den vill ändå inte gå bort, det känns så tungt vissa dagar, jag vill inte, jag vill bara skrika KOM TILLBAKA TILL MAMMA, men han är borta och jag sitter här, ensam och gråter.

Så tungt det är att mista ett av sina barn, så oerhör svårt det är att acceptera att något sådant ens kan ske, det får ju inte hända, så varför händer det i alla fall. Jag kan se honom framför mig i sina fina hiphop kläder, jag kan se honom le, jag kan fortfarande känna hans varma hårda kram, helvete jag orkar inte med att han är borta, jag vill att han kommer tillbaka igen.

Jag går med tunga steg till minneslunden, tänder hans ljus och jag saknar så som bar en mor kan sakna sitt barn, det är obarmhärtigt, det är alldeles för svårt. Och jag önskar att jag kunnat ta mig tillbaka i tiden för att ändra på allt men så måste jag sluta drömma och se att det inte är möjligt, att jag får sakna i resten av mitt liv, sakna honom och allt det som aldrig mera kan bli.

Det är så svårt att gå framåt, för han är inte med, jag lever med ångest och skuld över att inte ha förstått att min son mådde dåligt, att jag inte klarade att förhindra det här, att jag inget såg. Vi pratade men han sa ingenting, jag gråter, jag saknar, sörjer och jag känner mig hysterisk inför vetskapen att jag aldrig mera får hans kramar nu.

Våren närmar sig, fåglar sjunger och jag väntar på att få köpa en ros, röd och klättrande, jag väntar på att göra hans plats där jag kan vara och göra något bara för bara min son, min egen minnesplats här hemma där jag kan sitta med mina tankar och minnas allt det vackra, där jag kan släppa allt, där jag kan gråta och sakna min son ifred.

Han var liv och nu är det släckt, mitt liv har blivit mörkt, ja jag har de andra, men jag har inte han och jag kan inte hjälpa att jag saknar och sörjer. han var så speciell, så unik han var helt enkelt bara HAN.

Känner mig vilsen i livet, känns som livet runnit ut, jag känner mig gammal helt plötsligt och meningen är borta. jag vet att det är fel att tänka så här men jag kan inte hjälpa att det sker, tankarna styr mig, jag är som en vålnad av den jag en gång var. Jag saknar min son, varenda förbannade dag, jag saknar vår framtid, jag saknar allt med honom, jag saknar även bråken för de hade varit bättre än att vakna upp en dag utan honom. Han är borta, min son är DöD.

Jag har ett behov av att vara i mitt vacumtillstånd, att kunna gömma mig inuti min sorg, att bli ett med mitt inre och mina tankar. Att njuta av tystnaden, att känna att orden är överflödiga. Jag kan känna att det är skönt att bara vila här uti, att tänka på dig och allt det vi gjort tillsammans, sakna och önska att vi fått leva om våra liv när de tar slut, få en andra chans, det är skönt att drömma, då kan jag glömma att du är borta en stund.

Jag vill ju att du ska vara här, jag vill att vi ska upptäcka världen tillsammans, men jag vet ju att du är en ängel nu, min ängel så jag drömmer lite till, glömmer bort att du är död. Saknar dig vännen, hela tiden är det en saknad som sliter och drar inuti, det är så orättvist att du skulle ta ditt liv, du var ju bara 17 år gammal och jag kan inte acceptera att du gjort det här.

Jag mår bra när jag kan glömma en stund, när jag kan försvinna in i minnen, jag önskar det kunde vara i evighet, att jag slapp att känna smärtan över att du är borta, älskade sonen min, jag vill ge mitt liv i stället för ditt, men jag vet ju att det inte längre går.

Så säg mig vännen är Nangijala lika vackert som jag drömmer om, är det Paradiset vi hört talas om? Säg mig älskade Kim är du min skyddsängel nu?

Livet blev så omtumlat, det känns som jag slungats runt, runt i en stor torktumlare, jag vet inte vad som känns bra eller vad jag kan göra för att få det att bli bra igen när du inte längre är här, jag känner mig vilsen, så förlorad.

Hur kunde du?

Jag sitter här efter att ha haft en fullbokad dag, jag åt frukost, tog en promenad och sedan skottade vi fram bilen, startade med startkablar, då var batteriet helt kasst så vi fick åka till Biltema och köpa ett nytt, hem med nicklas, hälsa på Helena och Robin och då hade bromsen fram fastnat och hjulet var rödhett, sedan drack vi kaffe och så tog vi en tur till Forshaga och shoppade på ICA och nu väl hemma så lagas det en mycket sen middag. Fläskfile, med lite pepparrödvinssås och potatisskrap från igår. Mat som du hade tyckt om det vet jag, herregud vad jag saknar dig i allt och hela tiden, det är inte rättvist att jag ska leva med en längtan som aldrig mera ger något tillbaka till mig, det är fel att du inte kommer tillbaka till din mamma, jag älskar dig.

Mamma älskar Dig hör du det min ängel?

Jag ber att du kan stanna hos mig, att du kan vara vid min sida, att jag kan få känna din närvaro, jag hoppas få ett svar på att det är så, jag behöver Dig Kim. Om jag ändå kunde få krama på dig igen, men jag får ju aldrig mera göra det igen, varför?

Hur mycket jag än försöker att sluta tänka, så går det inte och min själ gråter hela tiden, inget i världen kan ta din plats, den är TOM, inget kan fylla tomrummet, känner mig så ledsen, så fylld av sorg, jag önskar att någonting kunde lindra, att någonting kunde få mig glad, men nu när du är borta känns det lika varenda dag, ödsligt, du fattas i mitt liv.

Mamma

Vi ska ta en promenad i det vackra vädret, måste röra på mig, jag måste komma ned i vikt och komma igång. Saknar dig Kim, livet är inte på samma vis längre, man har blivit så skadad av det som skett och man har ingen riktig hoppfullhet på att saker blir bra igen, men jag måste gå vidare och jag blir förundrad över hur att jag tar mig framåt en dag i taget för det har varit hårt sedan du försvann ifrån mig.

Solen har börjat skina och jag känner lite ork igen. Vi ska ta och fixa fram 850 från all snö idag och starta den så att v70:n blir fri för mig att ta, så jag kan ta mig ut härifrån och inte behöva sitta helt låst, det kan kanske vara skönt att veta att jag kan åka om jag vill göra det.

Mest försvinner dygnen av tankar om och omkring dig Kim, varför allt slutade som det gjorde och det känns så jobbigt allting, jag fattar fortfarande inte att du ALDRIG mera kommer tillbaka. Ja igår var dina systrar här och vi åt gott och firade Ståle som blev 47 år, det var mysigt och Laila försökte få mig att le hela tiden, hon var lite dragen. Helena, Robin jag och Ståle gjorde lite planer inför sommaren så det ingav lite hopp om ett liv, kändes fint.

Vi är så rädda om varandra, vi vet vad det betyder att förlora någon nu och vi vill inte känna det igen, jag tänker mycket på döden sedan du gick bort, på hur ofattbart mörkt allt blir när någon man älskar försvinner. Älskade kim jag kommer aldrig att komma över din bortgång, jag vet att jag kan komma att lära mig leva utan dig för att jag måste göra det men komma över eller acceptera, Nej det gör jag aldrig mera. Du betydde så mycket för mig och du gav dig bara av, hur ska jag kunna acceptera att det blev så?

Nej nu ska jag ta och göra mig klar för en promenad ut i det fina solskenet, det stärker en lite mitt i all asorgen, det ger lite kraft att orka. Nicklas är här med oss och vi ska väl köra hem honom i eftermiddag/kvällningen.

Jag älskar och saknar dig i evighet, min älskade son.

Mamma

Nu doftar det kryddigt och gott i vårat kök massa goa saker på gång. Maken lagar mat och ska bjuda på tre rätters middag i dag på födelsedagen, Pommes Anna, peppartournedous med en pepparrödvinssås samt grillad sparris, förätten blir en chevretoast med Dipp verte och serranochips och till dessert blir det chesecake, fruktig och god med mango och blåbär, kan ju inte bli annat än gott detta och lite fint rött vin till också, mums. jag har gjort en dippsås eller mera en vinegrett att ha till förrrätten bestående av vitvins vinäger, jordnötsolja, salt, peppar, pinjenötter, ruccola och spenat och den blev häftigt grön och fin.

Ja annars så har det inte hänt så mycket här, jag tänker en massa på Dig kim, jag var ju stolt över dig, jag saknar Dig något oerhört inget förändras det är bara tiden som går för mig och ändå står den stilla. Visst är det konstigt.

Men idag ska jag vara glad, jag läser just nu i PS hur man skall bearbeta sig själv för att få ett gladare liv och hoppas på sikt att lära, man lär ju inte direkt gamla hundar att sitta på ett par dagar, tror inte det kan ske sådana underverk, men jag är glad om jag kan klara att ändra på mitt beteende över huvudtaget en bit i taget, för mitt liv är destruktivt och jag har ju lidit av depresion ett bra tag nu, ja 2 år denna vintern faktiskt sedan jag började medicineras.

Jag önskar så att du stannat hos mig, jag behövde se ditt soliga ansikte och nu får jag kämpa för att överleva utan Dig, det är inte rätt du borde ha begravt mig en dag, istället för att jag fick ha begravning för Dig. Jag lider så av din bortgång, men jag har en uppgift att ta itu med, den uppgift du gav upp. Jag måste leva.

Jag har maken, jag har dina syskon, jag har Ramsay, Buddy och mina bonusgrabbar och vänner, men jag har inte längre Dig och det är det jag hela tiden tänker på, jag måste lära mig att reversera detta.

Jag älskade dig så otroligt mycket min son, du var det vackraste ljus som världen fick se och ditt beslut krossade mig, förändrade allt inom mig, det släckte ljuset, livslågan, glädjen rann bara ur mig.

Jag sitter och tittar på våran husvagn just nu och jag kan känna en liten längtan,  att det ska vara sommar och att jag kan åka och ut och njuta, fiska, vara ett med naturen, lära mig tai chi, vackra rörelser för mjukare kropp och friare själ. Tänk att jag består av samma grundämnen som jordens stoft, vi är av samma grund som jordens grundämnen och en dag blir vi bara till stoft och återgår till att bli ett med jorden, på ett sätt blir det ju att vi uppslukas av alltet. Jag vet att du finns överallt, du finns i mitt hjärta, i mina tankar, jag älskar Dig och kommer alltid att göra det även om du gått vidare till ett ställe där jag inte längre når dig.

Jag tänker ofta på dig som min skyddsängel, jag hoppas det är din uppgift nu, att följa din mamma och vara med mig, jag hoppas du ser mig, känner mig, jag ber att du får mig att orka glädjas över livet igen och att du fortsatt ger mig solsken i mitt liv. Du är så saknad lille underbare Kimpan, jag kommer att sakna dig i alla min kvarstående dagar.

Mamma

Jag saknar dig min son, jag vet inte vad du tänkte på. Att ge dig av från mig, att flytta till Nangijala så vi inte kan träffas, det var inte snällt gjort. Hur ska jag orka vänta på dagen då vi ses igen, för alltid är en fruktansvärt lång tid Kim. Så långt att jag har svårt att greppa det, vad tänkte du på?

Fattar du inte att jag blir arg på dig nu, att jag aldrig skulle ha tillåtit dig att fara om jag vetat det.

Du ställde till det för syskonen och din mor, vi kan ju inte hälsa på, vi har inte koden dit upp, vet inte hur vägen går. Jag saknar Dig nej vi saknar dig, du var ju deras lillebror. Jag är upprörd.

Du kan ju inte komma hem igen, hur tänkte du med detta? Att flytta och inte hälsa på oss igen, det är helt enkelt inte rätt. Fattar du inte att vi gråter av smärta, du betydde allt i våra små liv, ja kanske sa vi det inte nog mycket, men vi trodde väl du fattade, tydligen inte älskade Kim.

Nu sitter vi ensamna, ledsna, du övergav oss, fattar inte hur du kunde, din egen lilla mor ska vara här ensam utan att du kommer tillbaka igen.

Jag har förlåtit dig, men saknaden kan du aldrig mera läka. Du gjorde något man bara inte får, stack av till Nangijala, inte ett ord sa du, ingenting till oss som älskar dig och det kan jag säga du var alldeles för ung för att resa på en sådan resa.

Du skulle stannat, nu kan vi inte ses på länge än. Du har gjort oss så illa, det var väl inte det du ville? Du som var så rar och öm.

Jag hoppas du har det bra där borta, att du trots allt kan se vad vi gör, att du trots allt kan känna att vi tänker på Dig hela tiden och att du är en mycket älskad son och bror.

Alla världens Kramar från mamma