En ny tidning fångade min blick i tidningsstället, intressant personlig utveckling och psykologi står massor av intressanta saker här så jag kan varmt rekomendera er att läsa den. Vårkänslor- att vi uppfatat vår egen hälsa olika utifrån årstiden och att de flesta upplever sig vara friskare när våren kommer, ja jag är inte sen att hålla med det känns ju så. En annan sak jag läste var att våra namn styr vår shopping, hur då frågar ni er säkert, det gjorde jag själv också och det är så att forskare har kommit fram till att ju längre bak ditt namn hamnar i alfabetet ju mera fick du vänta på att ditt namn skulle ropas upp då du gick i skolan och genom detta så känner du förfördelad och önskar kompenseras, så därför vill du gärna komma först till kvarn...

Jag fick också tips om hur jag kan få ett bättre liv, hur man kan  fånga livsglädjen med KBT, det handlar om psykologi och här kommer 7 steg till gladare Liv.

1. Observera

2. Utforska

3. Acceptera

4. Hitta rätt väg

5. Ta de första stegen

6. Gnäll en kvart

7. Var tacksam

Detta handlar om att minska vårat gnällande och istället öka livslusten. Hör här:

Usch vad det är kallt, åh vilket klimat vi lever i, tänk att ingen annan kan gå med soporna, jobbet är tråkigt, Pengarna räcker inte till att resa, hon ser ju inte klok ut , ja och så fortsätter vi hela tiden, men vi kan tjäna massor på att stoppa upp och ändra på vårat beteende och istället uppmärksamma det som är bra, det som ser bra ut, bra egenskaper mm

Det är ju så att vi lättare minns negativa saker och därför bör vi istället mata vår hjära med positiva upplevelser. Jag ska prova det här, jag behöver finna livskraften igen och slippa alla gnällfällor.

Jag vill inte känna att jag lever av att gnälla, jag vill leva med glädje och dit ska jag finna igen. Jag försöker att tänka på min son med kärlek, att tänka på hans goda sidor, allt det fina vi har gjort och då baksidor dyker upp pressar jag bort dem lika fort som de kom, det tar nämligen 21 dagar för att ändra ett invant beteende, jag ska klara av att ändra på mig själv och lära mig att leva ett öppet och rikt liv i slutänden. Jag har tänkt så mycket på just det som stod i denna tidning sedan min son gick bort, all tid man kastar bort på ovesäntligheter istället för att prioritera det som är viktigt och leva genom det. Visst är ju livet svårt och rent av förjävligt ibland som nu då jag miste min son, men han gav mig ändå denna klarhet. Vad är viktigt och vad är det inte. jag skall göra en lista någon dag, en klar lista på det jag måste prioritera.

Jag vill ta vara på den gåva vårat liv faktiskt är, att leva mitt liv istället för att bara befinna mig i livet och är det inte underligt att min son skulle ge mig den insikten genom att han tog sitt liv, jag hade velat att han varit här med mig och upplevt livet och det är något jag vill ge till alla andra, en tanke på vad viktigt det är att man prioriterar och bryr sig om varandra Nu, för livet pågår hela tiden och de minuter som går utan att vi lever de förlorar vi för evigt.

Jag älskar min son över allt annat, han var en helt underbar individ, men han tog sitt liv och för det är jag ARG, han hade så många andra möjligheter och tog ingen av dem, istället kortade han av allt och gav sig av. Man ska inte fly livet, man ska leva det, glöm aldrig det, det är så viktigt. För mig är det en kunskap som kostat ett liv, ett ungt och mycket vackert liv, min sons och om jag bara kan hjälpa anda att förstå att man inte löser ett enda dugg genom självmord har jag kommit en bit på vägen, det enda man gör är att förstöra andras liv, att sätta dem i sorg och sådan saknad att detta kan få katastrofala konsekvenser för då man är här lämnar man spår inom människor, man sätter sig i deras hjärtan, tankar i deras sätt att leva och tar man sitt liv, tar man även deras på ett sätt. Min son tog mitt och nu måste jag lära mig att leva på ett helt annat sätt, låt inte nära och kära gå igenom det, be om hjälp, jag lovar att folk runt er är villiga att hjälpa, de är villiga att ge sitt liv för just er.

I dag bestämde vi att åka ut tillsammans och äta en bit mat, jag, dottern och maken och vi hade en mycket trevlig stund tillsammans, kändes skönt att bara få vara tillsammans en stund, hon fixade fotografier till ett nytt leg, vi travade runt på OBS Bergvik, handlade matvaror, vi var på HM och där köpte jag massa söta babykläder som den lilla i magen ska få då denne tittar ut, maken och jag valde tillsammans och det blev jättesöta små plagg och så slank det med en söt skallra också, ja man är allt fortsatt en svag mormor och viss längtan efter denna lilla nya finns det ju, en förväntan, men på samma gång kan jag känna en sorg för att Kim inte kan vara med, han älskade barnen, jag begriper inte vad som flög i honom då han valde att kila vidare till andra sidan, han visste ju att han betydde massor för oss alla. Fattar inte vad som fick honom över kanten. Jag känner att det är en förslust för de små goa barnbarnen att inte längre ha Kim i sina liv och för denna lilla krabat som ligger där i magen som aldrig ens kommer få se honom mer än på bild och höra om honom. Men nu hade jag faktiskt föresatt mig att inte prata så mycket om just det här utan mera om vad vi gjort idag, vi var också på Dressman och skaffade presenter till Nicklas som fyller 20 år  den 9 mars, grabben är stor och vi fann fina presenter både vi och Helena.

Vi gästade också bolaget och köpte vin till middagen i morgon, maken fyller år i morgon 47 år så vi ska fira med en middag med barnen, jag lyckades få tag på en present också, en liten present, bara en symbolisk sak som han skall få. Vi köpte oss även en varsin temugg med tillhörande frukostfat så söta och de kommer att passa fint för våra frukostar på glasverandan.

Köpte också ugnsfasta formar 2 gröna med prickar på och 2 blå med prickar på, de gav en härlig känsla av 50 tal, snygga.

Maken skall göra i ordning en chesecake till morgondagen den skall frysa så den måste göras i förväg och det kommer bli gött...

När jag var på Dressman idag så glömde jag bort att du var död, såg så fina huvtröjor och direkt så tänkte jag att den skulle Kimpan vara fin i, men så fort jag tänkt tanken så poff var den ju borta igen  och jag trillade tillbaka till verkligheten, det känns så hårt när det händer, när jag glömmer och sedan minns, jag känner sådan sorg direkt och jag vill inte sätta sorti på ögonblicken av lycka för de andra, så jag biter ihop och tar nya andetag, försöker igen och så går dagen vidare. Jag saknar dig tokmycket, jag tänker på dig hela tiden och det är som att om jag låter bli en stund får jag rent av ångest för att jag verkar glömma dig, så konstigt allt.

Men jag känner ju att livet är lite lättare då solen tittar fram, jag kan se lite ljus och jag lever upp då barnen och barnbarnen är på besök eller då jag besöker dem, det kommer bli bättre någon gång, jag kommer att kunna acceptera till slut att du inte är här med oss längre och jag kommer att le igen och glädjas över det vi haft,  istället för att sörja det som inte längre är möjligt.

Det måste bara bli så till sist jag förstår det även om det inte känns så just nu älskade lilla Kim.

Oavsett alla känslor som stormar i mitt inre så har jag haft en alldeles underbar dag tillsammans med min man och min dotter och solen har värmt oss, jag är tacksam för denna dagen.

Mamma

Dessa blommors betydelse är enligt följande: Jag vill vara nära dig, hålla mig kvar i ditt hjärta, hågkomst -jag tänker på Dig. Läste detta i en bok jag har och satte samman det jag känner Petunia, Rosmarin och gul penseé vackert eller hur? Så är det Kimpan jag vill minnas Dig för alltid och ha dig nära, bära dig i mitt hjärta och alltid minnas det du var för mig, ingen kan någonsin ta din plats, inget kan fylla mitt tomrum.

Men jag måste säga att dagen ändå varit ganska bra för mig idag, jag har haft livskraft, jag har släppt datorn och läst, suttit och bara varit ute på glasverandan, jo det har varit en bra dag. Jag har haft lite koncentrationsförmåga och jag och Buddy har varit ute i solskenet en stund samt att jag tecknat en stund, inte mycket men  men jag har i alla fall gjort det. Det har droppat så härligt från taken idag, snö som smälter och jag kände mig faktiskt lite glad. Naturen är ett underverk, jag läks alltid genom dess krafter, bara jag har öppenheten att se det som sker här och nu. Bara jag orkar ta in det.

Jag tänker mycket på frågor som vad sker då vi dör, kommer vi till himlen, möter vi ett paradis eller är det slut här, jag vet ju inte men jag hoppas för din skulle Kim att du kom till Paradiset och att jag en dag tillåts komma dit jag med i så fall. Livsfrågor, man har dem inom sig men det är först när någon riktigt nära går bort som man tänker på dem egentligen, man stannar upp och tänker på det som är viktigt, hur livet ska vara och på de förändringar man måste göra, så sorgligt att någon ska dör för att man ska ta till sig sådant, men så krasst är det här i livet, vi stormar på, tänker inte, bara kastar oss framåt och låter andra ta över rodret, livet tar ibland över och styr, kraven utifrån och det är inte rätt. Vi är här på jorden för att leva och kärleken föder kärlek så är det bara och bara vi kan prioritera vad som är viktigt för oss och för framtiden, vi styr våra liv även om det i svarta ögonblick kan kännas som något annat.

Stanna upp,

hör...fågeln kvittrar....vattnet droppar...hör--någon gråter...ge lite tröst....känn...lev ditt liv...lev det nu och älska alla som du berör, Carpe Diem.

Det är så viktigt, vi är alla viktiga och det var också Du ,min älskade lilla Kim, du borde ha stannat upp, du borde ha lyssnat och känt att livet var där för dig, men så gav du upp och lämnade oss här i sådan smärta vi aldrig kunnat föreställa oss, men vi ska leva varenda dag och vi ska leva här även för Dig.

Vi ska minnas alla fina stunder vi haft, allt det roliga vi gjort, alla gånger jag plåstrat om och tröstat, alla gånger vi skrattat ihop för du var min son och jag älskar dig i evighet..

Mamma

Jag klagade förut på att solen uteblev, men nu kom den och skiner upp mitt kök, värmer mig genom rutan och ger ett litet hopp om vår för det droppar från taken, smälter snön och det känns så skönt, jag behöver veta att det går mot vår, mot liv för kanske kan naturen hjälpa mig på vägen till ett liv, läka som så många gånger förut, en härlig värme finns hos mig.

Jag ser skuggorna kastat mot den vita snön och det är vackert där ute, den lilla vita grinden jag brukar titta på är nästan helt täckt av snö så det kommer nog dröja ett tag innan det smälter undan och försvinner i år för det är högt med snö, vi har fått massor av det i år.

Du var aldrig mycket för snön, skidor eller pulka då du var liten dina intressen fanns inomhus, spela spel, titta i speltidningar, sitta med datorn, fota, rita eller att bara vara, du var en vuxen människa i en barnkropp, men så underbart god och intelligent i hela ditt liv, just därför kan jag tycka att ditt beslut inte är Du, du hade åsikter, du opponerade dig, du hjälpte, du levde och ändå så tar du ditt liv.

Det är inget av det i ditt beslut som jag som mamma uppfattat som Dig, det är konstigt, främmande. Jag vet att du skrev att du ville dö men du ville leva, jag tänker ofta på de orden. Vad fick dig att ta detta beslut? Jag vet att jag inte kan få svaren, att jag måste lära mig acceptera att du gjorde det och att jag en dag skall klara av att gå vidare men jag vet ju inte hur jag kommer dit, hur kan jag acceptera att du gjorde detta?

Du var en älskad människa, många såg upp till Dig, många ville vara som dig även jag gjorde det, dina syskonbarn gjorde det, dina vänner, dina systrar, ja många, många som du berört med din kärlek och charm i ditt alldeles för korta liv. Varför kunde du inte ta till dig av allt det här? Varför ringde du inte din syster och pratade, varför skickade du inte ett sms, varför sträckte du inte ut en hand, varför bad du oss inte om hjälp? Så många frågor, varenda dag och alla har ett gemensamt, de kommer för alltid vara utan svar älskade lilla Kim för du tog svaren med dig till himmelen.

Jag förundras fortfarande över hur hårt livet kan vara, allt man tvingas gå igenom, att man klarar av det, jag förstår dig till viss del men ändå inte för man kan inte tillåta sig att ge upp, det finns så många vackra saker att uppleva, jag vet det för jag har gått vidare gång på gång, men jag har aldrig kännt att livet kan vara hårdare än denna gång, du betydde så mycket i mitt liv, fast du inte trodde det, du var min son, min livs juvel och nu är du borta. Ljuset har slocknat, din låga är släckt och det känns för oss alla. Det är fuktansvärt att leva här utan Dig.

Mamma

Ja nätet är trögt och sidan lägger av och vips allt jag skrev är borta i ett ögonblick, tankar, känslor som jag format till ord här på bloggen.

Jag trodde solen skulle skina nu, så såg det ut på nyheterna men den skiner väl uppe hos Dig. Jag läser om det ställe du bor på och det skall vara vackert, man beskriver det som skinande, med vatten klart som kristall och ängar grönare än jordens öga kunnat skåda, alla färger är så klara att det mänskliga ögat inte orkar se det. Jag hoppas det är så som det beskrivs i boken, så fulländat och vackert och att du funnit din plats där nu. Jag älskar dig så innerligt mitt barn och saknaden är så otroligt stor.

Jag har arbetat på din minnesbok, klistrade in dödsannonserna idag och bild från begravningen kallar sidan just begravningen. Jag väntar på att dina systrar skall skriva ned sina minnen så vi kan lägga till dem i boken, den ska bli fin Din bok.

Jag satt här idag och skrev lite minnen själv i mitt anteckningsblock, höll i din lilla gröna skrivbok med ditt namn bokstaverat på raderna på framsidam, din receptbok.

Så stolt du var älskade vännen, det var din hemkunskap och du älskade att baka, du fick baka, provsmaka och sätta in receptet i boken och dessa dagar var du så härligt glad och uppspelt då du kom hem från skolan. Det blev fyra recept i din lilla bok som du vårdade ömt och ett av dem är en morotskaka som du alltid pratade på att du skulle baka och bjuda din mamma på, det blev aldrig så älskade vännen. Du vände på timglaset och lät livet rinna ut, jag hann inte i tid att vända det tillbaka, ingen hann vända timglaset och nu är du borta.

Jag undrar vad du tänkte på, vad som rörde sig där inombords, jag har sådan ångest för att jag inte fattade att du inte hade det bra och att du mådde så dåligt att du inte fann någon annan utväg än den du valde, jag hade ju hjälpt dig om jag fått veta någonting. Min kärlek till livet hade räckt till oss båda. Vad som är hårdast just nu är att du ingenting nämnde, att du inte tog mod till dig och sa, mamma jag behöver dig, jag mår inte bra. I stället valde du en utväg som ingen kan göra något åt, du valde att ta ditt liv och att lämna oss kvar med alla frågorna som alltid kommer vara utan svar. Vi älskar Dig och vi hade gjort allt för dig, men du lät oss inte hjälpa Dig, Varför?

Ditt beslut gjorde oss trasiga, vi mår inte bra, finner ingen glädje, tårarna som rinner, smärtan i bröstet, känslan av förlust och orden som är så definitiva: För alltid är du borta, för alltid älskade Kim.

Mamma