Toves Tankar

Senaste inläggen

Av Tove Birkeland Brandt - Onsdag 9 okt 05:23

Så innerligt mycket tankar som swishar runt i skallen när man ska sova. Idag tog sömnen slut vid 4.15, flera gånger med nattlig kramp och när det gav sig ja då började huvudet.

Har lyssnat på låten Halleluja, tänkt på Kim, saknat en stund sådär ihållande som det blir ibland. Funderat på vem han skulle ha varit idag om han varit kvar med oss.

Kan inte höra en enda raplåt utan att tänka på hans talang som kastades bort då han avslutade sitt liv. Mitt barn var en stjärna, ja han är väl fortsatt en men på Guds himlavalv numera.


Jag är urkass på att hålla löften till mig själv, en av de saker jag grubblar över. Oroar mig ständigt för att livet ska ta slut utan att man får leva det på riktigt. Jag vet att man säger att livet är det som är här och nu i ögonblicket, men om det är sant då är det ju inte värt det.

Jag söker jobb, vet att jag måste jobba men kroppen skriker NEEEEEEEJJJJJ, jag är så trött och kroppen värker ständigt.

Jag sliter vidare, jag gör alltid det och ändå så kommer man inte till resultaten man vill ha. Jag vill ha ett eget företag, men med skatteskulder i bakfickan ja då får man knega för andra.


Det var så nära att lyckas, så nära att slå stort när vi roffades på allt vi skapat. Det är så ledsamt.

Kurvan gick bara upp, upp och upp. Sedan sa det POFF och vi satt arbetslösa. Så förbaskat lurade.

Vi höjde omsättningen, ja vi tripplade. Vi planerade framåt, såg behoven i tid. Men det var inte gott nog, pengarna skulle in fortare.

Vad är anställda för dessa människor, ingenting. De är faktiskt ingenting värda, så fruktansvärt ledsamt att höra hur min fina personal behandlas nu och ingenting kan jag göra. Det värmer så inombords när de säger att vi aldrig glömmer er <3

De hälsar på oss, kallar oss för mamma och pappa. Alltis så lojala emot oss. Nu jobbar de och sliter utan tacksamhet, de får för lite i lön, det dras bort timmar, reseersättningar mellan olika jobb betalas inte ut.

Önskar så att det finns en vacker Gud som kan straffa de här människorna hårt, att tro på tyranneri för att tjäna pengar istället för att ta vara på det fina man möter. 

Måtte kunderna vakna och se vad de har att göra med. Förstå varför vi försvann. Vi ville inte vi lurades efter att ha slitit som djur i 5 års tid.

Önskar jag kunde starta om, ta med mig personalen och bara börja om igen.


Ni ser det är huvudet fullt av tankar. Idag ska jag iväg till Unicare VC och träffa läkaren för att få ordning på min krånglande mage, ytterligare en komplikation efter min Gastric Bypass operation.

Det är ju mest bara komplikationer sedan den gjordes, alla dessa dumpar som sliter ut mig. Laktosintoleransen som kom av detta, att inte tåla äta. Hjärtklappningar, svettningar, illamåenden varenda dag sedan jag gjorde den. Så väldigt, väldigt trött ända långt in i själen.


Den väntande familjedagen tycks gå i stöpet då det ser ut att bli regn den dagen, så trist. Man planerar och får ihop allt med alla och så ska vädret säga stopp. Kanske får bli regnkläder på samt paraplyer med och trotsa naturens krafter :-)


Tittar ut klockan har hunnit bli över 6.00, det är kolsvart ute, man ser absolut ingenting förutom billyktor som far förbi där ute på vägen, folk som ska på jobb någonstans. Pendlare som får vara ute i god tid för att hinna på sina jobb. Timmar i bil på morgon och eftermiddag, för här har vi inga fungerande bussförbindelser.

Vi är lantisar, med allt vad det betyder. Fördyrade resekostnader som aldrig återbetalas om man har skuld hos kronofogden. Inget att få tillbaka på skatten där inte. Finns säkert de som säger skyll dig själv nu och då svarar jag, lev mitt liv och säg sedan dessa ord igen.


Nej nu ska jag inte vara så långrandig längre, ska avsluta med att säga till er som läser att ha en bra dag. Ta vara på varandra och fyll dagen med kärlek <3

ANNONS
Av Tove Birkeland Brandt - Måndag 7 okt 08:21

Det är något magiskt över utsikten, dimman ligger tät över sjön, frosten har bitit hårt i gräs. Åkrarna är täckta av rimfrost. Det var -7 grader när jag klev upp idag kl. 07.00

Tur att man fått i glykolen i bilen, hoppas bara det finns i mazdan också, får ta oss iväg och kolla. Köpte en glykolmätare men ja när man ska ha den då är den försvunnen :-)

Kanske minnet som är kort, jaja de kan kanske kolla på bensinmacken.


Idag är en dag då jag tagit ett beslut, ett väldigt viktigt beslut för mig själv. Vad det handlar om kommer jag dessvärre inte att delge er. Inte nu i alla fall.

Men det rör hälsan, framtiden och själen samt livet.

Jag ska omprioritera saker så att livet får större värde och jag ska försöka ta mig tillbaka till att skriva mina berättelser, mina böcker. Vilan har varit på tok för lång. Det får helt enkelt räcka nu.


Konstigt när saker tar över i ens liv och man slutar styra det som borde vara självklart att styra. Man skapar en egen normaliseringsprosess runt saker. Men ändå så vet man där inom sig att detta inte är normalt och att det kommer leda till en kroppslig katastrof.

Ja nog om detta, beslutet är taget och nu blir det att jobba på det. Hårt!


Livet rusar fram som ett snälltåg, man kastar en slö blick ut genom sidofönstret och vips är man flera mil framåt igen utan att ha fått något vettigt gjort, utan att ta vara på dagarna i sitt liv.

Längtar till den 12/10 då vi ska samlas och grilla korv, familjedag, njutning. Faktum en bara vara dag, med barn, barnbarn, natur och frihet.

Kan behövas för att komma på rätt räls igen :-)


Arbetslöshet tär verkligen på livsvillkoren. Det är oroande att dag efter dag gå och vara rädd och sliten för att inte få ihop pengar till hyra och räkningar.

Men det kommer att rådas bot på detta, vi måste tro att det är så. Vi måste tro att det blir bättre, för det är när man väl satt den tanken som man själv förändrar saker.


Tänker mycket på alla som har det värre därute, de som inte har ett hem, de som inte har mat. De som fryser nu, jag är så ledsen för deras skull. Arg för att staten inte tar hand om de utslagna utan lämnar dem vind för våg. Jag tänker mycket på alla barnfamiljer som blir utan hem, de som absolut inte kan få hjälp. Det säger ju socialtjänstlagen, bara de med alkohol eller drogproblem, samt psykiska åkommor kan få hjälp med boende. De andra får skylla sig själva som inte haft ett tillräckligt bra skyddsnät eller tillräckligt bra släktingar som kan förbarma sig över dem.

Jag vill göra någonting, men vad kan man göra? En politisk karriär, näää inte när man har kronofogdeskulder. Ingen ursäkt för hur de uppkommit, man är ju bara ett bad case. Man ska vara ren, hålla en tillräckligt fin fasad och då betyder inte ett rent hjärta någonting. Vi lever i Sverige av idag.

 


ANNONS
Av Tove Birkeland Brandt - Onsdag 25 sept 07:25

Hösten har kommit, det är dags för ljus och värme

 


Nu känns det så där ruggigt, daggen har fuktat gräset och skorna blir blöta när man rastar hundarna.

Sjön är täckt av dimma och det börjar bli lite kall inomhus.

Jag har i min sömnlöshet tänt lite ljus på köksbordet, en rosa bubbla som får visa vägen på dagen.

  Gelekulor i en glaskruka, allt för att mysa till det lite...


Idag väntar jag åter ett samtal från en eventuell arbetsgivare, han skulle ringa om arbetstider och upplägg.

Gissar väl att jag kanske får jobbet som personlig assistent och hoppas det är det rätta för mig, blir ju att pendla till Karlstad men ja det får ju gå, bättre väg dit än till Årjäng i alla fall.


Min innerliga önskan hade ju ändå varit att jag och maken skulle ha drivit något eget även fortsättningsvis, man är så van att jobba ihop så det känns overkligt och konstigt att splitta på oss (Snart 19 år nu). Trist när livet tar vändningar man inte vill ha, men man får göra det bästa av det.

Hoppas väl att få känna mig behövd i alla fall, som det är nu känns människovärdet inte speciellt stort.

Arbetslösheten har tärt både psykiskt och ekonomiskt, inte kul alls. Men nu så är man väl på väg att förändra detta. Nya tider väntas komma!


Att maken börjat jobba gör i alla fall att vårt hem fått sig en redig rengörning, i går var det sovrummets tur. Allt avtorkat, bytt i sängarna. Rent och fräscht, hallen dammad, trappan ska skuras av riktigt idag och så får det bli dammtorkning i vardagsrummet.

Väntar på att höra av dottern som pratade på att fara och storhandla idag och ta med sig lilla mamma ut en sväng :-)

Kan vara roligt med mor och dotter/barnbarns tid för en gång skull.


Maken börjar jobba vid 15.00 idag ska iväg tidigare för att lära sig upplägget med varma stenar för kunderna att steka eget kött på.  Så han ser jag först vid 23:30 tiden ikväll.

På grund av hans schema har jag sagt att jag kan jobba kvällar jag med, är ju inge roligt att sitta här hemma ensam i alla fall. 

Ja vi kan ju försörja oss i alla fall det är ju alltid något. Ja det vill säga om ett tag i alla fall för just nu är det en jäkla jakt på pengar till resor och annat, men det ska ju bli bättre.


Usch det blev ett gnälligt inlägg, vilket inte alls var meningen. Men jag behövde väl få ur mig lite kan tänkas.

Ska fortsätta rensa bort skräp också tills vi ska köra bort soporna sedan loppisen var igång här i somras, blir att hyra nätkärra på fredag och åka till tippen på lördag, så det blir städat här innan snön kommer.

Inte långt kvar till vintern nu, hösten försvinner så fort, träden skiftar sina färger, tappar löven och sedan vilar de tills nästa år. Men det är vackert på hösten trots allt.


Nej nu så tycker mina hundar Toby och Truls att det är läge att komma ut så bäst jag avrundar inlägget och ger mig av ut.


Av Tove Birkeland Brandt - Måndag 23 sept 17:23

Dags att avyttra saker igen, samlar och går igenom  allt vad som kan säljas vidare. Behöver pengar, bensin kostar och maken måste ta sig på jobbet tills det kommer en lön.

Sitt nya jobb som han börjar idag (Kock) på Årjängs hotell.

En jädra pendlingsväg bara, jag kommer få ett nervöst sammanbrott över den vägen. Den vägen tog min Audi 100 för några år sedan och kunde ha tagit maken med sig den sena höstkvällen när älgen sprang ut och han fick väja in i ett räcke. Att han kom hem tillbaka då var ett mirakel. Hatar verkligen det här!


Jag har tänkt mycket och jag vet vad jag vill, min kropp skriker ångest om jag går emot det inre numera, så det är lätt att finna svar. Värre att få dem rätt formulerade ur munnen kanske, när man ska tala om för omgivningen vad man tycker och tänker.

Jag vill inte flytta, jag vill bo här, jag är rotad (hemma), odla, se på sjön, fiska, höra grannens höns gala och ta ett glas vin eller två med dom ibland. Det känns skönt med alla djur och friheten. Jag älskar huset, att kunna röra mig fritt. Inga kvävningskänslor, det finns luft.

Jag har mitt bibliotek, allt jag behöver finns här. Det är ett nav. Lätt att ta sig åt olika håll om man har bil.


Mitt i hela helvetet måste jag känna mig lyckligt lottad. Jo jag är lyckligt lottad även om ekonomin är en fruktansvärd plåga just nu. Om ekonomin bara tar en vändning så är det bra igen. Sedan så är det självklart en jädra omställning att vi inte ska jobba ihop efter alla jädra år som vi varit ihop 24/7, städat, bemannat, kockat och levt. Inte lätt att komma över i en handvändning kan jag lova, man blir genast halv (lite trasig).

Men man får väl inte klaga.

Att bli berövad företaget, ja det är svårt att komma över. Går nog tyvärr aldrig att göra det. Det är ett öppet varande sår, för jag var så jävla duktig på mitt jobb. Det var mitt stora skötebarn och jag tyckte så mycket om alla fina anställda.


Tankar. Nu tillbaka till allt annat, jag har satt ut däck på köp och sälj och massor av saker på Tradera till försäljning. Kika gärna in på mina auktioner: https://www.tradera.com/profile/items/787551/TMBB

Finns en del att kolla in.





Av Tove Birkeland Brandt - Måndag 16 sept 11:23

Att stanna upp mitt i livet, reflektera. Verkligen skärskåda hur allt egentligen ser ut. 

Vad är positivt och vad är negativt?

Vad kan jag själv göra för att förändra saker, hur kan jag påverka i mitt eget inre?

Ibland är det svårt att tro på sig själv. Visst är det så för er andra också? Jag kan väl ändå inte tycka så bara själv?


Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag borde göra. Ändå sitter jag som handlingsförlamad och gör inget av detta. Varför blir det så?

Jag är ju inte handikappad, jag klarar av att göra saker. Jag har synen, jag kan läsa. Jag har fingrarna kvar, jag kan skriva. Jag har fantasin, men ändå är det så fruktansvärt tomt och öde inombords.


Hur kunde min sons självmord för  åtta år sedan göra mig till en så annorlunda person. Jag vet ju med mig själv att jag inte är Tove på riktigt mer. Lättheten i livet stack iväg när han lämnade oss alla.

Jag sa till maken när vi satt i bakluckan på bilen och tog oss en kopp kaffe under höstens svampplock, att där vi befann oss just då är det enda stället jag känner mig hel på. Ändå hörjag inte längre hemma där. Egentligen inte välkommen ens.

Vägen till mitt paradis är privat och man försökte stoppa mig, men där hjälpte mamma till och drog i trådarna så nu har man dispans att köra upp till skogen, att hälsa på i minnenas skog. En skog som min släkt en gång ägde.


Tänker ni på ert liv? Jag tänker på vad jag varit med om där uppe, jag har hållit i kjoltygen på släktens kvinnor, följt dem till åkern med lunchkorgar till släktens hårt arbetande män. 

Jag har slagit hö med lie, räfsat densamma och härsat. Jag har varit i skogen allt sedan mina ben bar mig, jag har fiskat där på sjön, hjälpt till med frukt, bak och syltning, plockat svamp. Sett på när männen slipat liar, knivar, yxor eller gjort annat i smedjan. Jag har kollat när de skodde hästarna, matat djuren. Hönsen, korna.

Nu är alla borta sedan länge, likaså ägorna/husen, skogen också på sätt och vis.

Vad gör det mig till, en klenod, en trägen kvarleva?

Det gör ont långt in i själen att denna era är över för alltid.


Det var fina tider. Min mormor och morfar som jag var med på somrarna, släkten, gemenskapen som en gång fanns. En levande bygd, fester och självklart hårt slit.

Allt jobb min pappa lade ned på husen, min fina pappa som jag saknar så himla mycket, som fick Demens och dog ifrån mig två gånger.

Ja så känns det faktiskt när ens kära drabbas av demens. Nu väntar jag på min hjärnröntgen, för att utesluta att min försämrade minneskapacitet beror på denna sjukdom. De tror det beror på stress. Jag hoppas det.Borde ju inte vara så konstigt, livet har ju inte farit fram på ett snällt sätt. Så mycket saker har hänt i mitt liv som jag inte kunnat styra över, men ändå tagit på mig rollen som tyrann. Självplågat mig själv.


Det är slut på det, jag reflekterar över livet. Vet att vissa förändringar är livsnödvändiga. Jobb är prio ett. Ta hand om sin hälsa, lära sig att man inte alltid måste göra saker. Man kan ta en vilodag, göra ingenting, läsa en bok.

Göra det man tycker är kul, skriva, måla, rita, läsa, baka, laga mat.

Träffa barnbarnen, barnen.

Att ha råd att ta sig semester i livet, så sällsynt men så välbehövligt. Vad säger ni, hur reflekterar ni över era liv?


Tar ni hand om ert inre, eller låter ni andra styra era val i livet?

Jag har nog alltid låtit andra kommit före mig själv, andra har verkligen styrt mina val och till och med mina känslor.

Livet är inte lätt, men ändå så värt att leva.

 

Av Tove Birkeland Brandt - Måndag 1 juli 18:32

Det är ett himla jagande för att finna ett jobb. Man tittar på lediga vakanser och idag har jag sökt sex olika arbeten. En del skulle passa bättre än andra, men det är dessa som skulle fungera i mitt liv.

Många annonser skrämmer mig. "Du ska vara hungrig", "Tävlingsinriktad", "Vilja ge allt och lite till", jag är 55 år gammal, lite trött men vet att om jag får ett jobb kommer jag vara bra. Sympatisk, tillförlitlig, punktlig, trevlig och oavsett hur trött jag är går jag på jobb och sliter vidare.

Inget av detta nämns i annonserna jag läser.


Hungrig? Ska man äta på jobbet? (Jag gillar inte stress, men jag klarar av det)

Tävlingsinriktad. Kan jag vinna någonting? (Jag vill hellre vara på samma nivå som andra, inte glänsa över någon)

Jag tycker inte om ordvalen, de ger mig rysningar och jag undviker att söka jobben oavsett om jag har kompetens eller inte.


Man räknar inte längre, arbetslivserfarenhet. Nej nu gäller skolor i långa lass.

Jag anser att erfarenheter samlade under årens lopp kan vara minst lika bra för en arbetsgivare.

Nu samlar man på sig osäkerhet istället. Tankar som flyger runt. Kan jag klara av det där, jag har inte skolan de efterfrågar?


Livet springer förbi, stress är en term som man inte tar på allvar. Jag avskyr stress, men jag kan stressa.

Jag försöker istället ta ned min inre stressnivå, bryta det negativa som byggs upp av detta faktum.

För mig finns ingenting som positiv stress längre.

Nej, stress är bara stress.

Jag funderar ofta på hur andra känner det. Hur upplever man sina arbetsplatser?


Jag tror faktiskt att jag var en bra arbetsledare, tänkte alltid på mina medarbetare, mina anställda. Skapade bra team, vi hade tilltro till varandra. Vi kunde prata, ta oss den tiden för att personalen skulle må bra.

Sen kanske inte yrket var det lättaste, men i grunden jo det var kul.


Herregud nu sa jag det, jag hade kul på jobbet :-)

Inte för att jag var chef, utan för att jag tyckte så mycket om min personal. Deras glada ansikten, deras härliga: God morgon, är allting bra med er?

Det är tomt utan dessa människor i mitt liv.


Nu krävs det aktivitet och rapportering, som om man vore en lat jäkel, a-kassa ska ha kontroll, AF ska ha kontroll. Jag har jobbat i hela mitt liv och nu sitter man här och funderar över hur arbetsmarknaden har blivit.

Jag ser inte något positivt med det här. Som arbetsgivare skulle inte jag vilja ha folk som söker jobb för att de måste, utan för att de vill jobba hos ett företag. Det är deras val.

En jungel av känslor stormar på, men ja nu får jag vänta och se vad det blir för svar på dagens skörd av ansökningar. Man kan ju hoppas att det leder fram till en givande och trevlig arbetsplats med goa och trevliga arbetskamrater.

 

Av Tove Birkeland Brandt - Fredag 28 juni 08:13

Så mycket har hänt i mitt liv sedan jag skrev någonting härute på min kära blogg och trogne följeslagare.

Det är som att tiden flyr sin väg och man hinner inte reflektera över saker längre. Depressioner byter av varandra. Chocklägen!


Vadå tänker ni säkert nu, ja att driva företag, att ha ett jobb, ett kall och så en dag snuvas man på alltihop. 

Det är fruktansvärt svårt att acceptera faktumet att livet tog en vändning som gör så förbannat ont. Inte minsta utdelning för att man slitit ut sin kropp helt, att städa dag ut och dag in med begynnande artros som bara blir värre för varje dag. I 6 långa år, har man lagt hela sitt liv i detta företag.


Att städa med en svår sätesmuskelinflammation som inte vill ge med sig.

Att trots allt som händer i livet och i kroppen ändå fortsätta kämpa vidare och så en dag får man bara lämna allting och gå sin väg. Man har blivit blåst!


Att mötas av en värld där man på inget sätt klarar sig ekonomiskt längre, varje dag är en jävla kamp. Skrattretande att få 1400veckan efter skatt från A-kassa. Hur i helvete ska man klara sig på det?

Ett hån efter allt arbete man lagt ned och skulder som bara dimper in, blir fler och fler.

Bilar som rasar ihop så man inte kan ta sig på jobb om man erbjuds ett.

Min kamp känns som den måste få ett slut snart, jag är så trött...


Som om det inte vore nog så har man nu diagnostiserats med vilande kärlkramp, jippie ett litet steg närmre hjärtinfarkt. Jag har mina tabletter nära mig, när anfallet kommer så är det bara att slänga in nitrot under tungan och vänta på att smärtan ska försvinna. Rädslan som griper tag i mig varje gång det sker.

Är det nu jag ska få hjärtinfarkt?

Är det nu jag ska dö?


Jag vill inte dö, trots allt jag gått igenom i livet. Att mista min fina underbara Kim, min pappas demens och bortgång, min kusin som nyligen rycktes bort i cancer. Allt min mor behöver.

Mina barns väl och ve, mina barnbarn. Det finns så mycket behov runt mig att jag ibland kvävs av dem.


Det känns som det är så självklart att jag ska göra allt för alla och envar. Jag måste vara en problemlösare.

Men vem löser mina problem?

Luften har pyst ur ballongen och jag vet inte ens hur jag ska orka ta mig i kragen längre, komma på fötter, slåss för min rätt till ett eget liv.

Jag är 55 år gammal och har aldrig levt ett eget liv.


Jag skulle kunna tänka mig att åka till en öde ö, ta med block och pennor, ingen kontakt med yttervärlden. Skriva böcker, historier, berätta för alla i hela världen.

Men som livet blivit nu har jag till och med berövats detta som jag älskar så mycket, minnet sviker mig, stressen har förstört mig totalt och jag lämnas aldrig för att få mitt eget liv. Mina mål och intressen får alltid vika åt sidan. Kampen för vårt dagliga bröd tar också sitt och jag känner mig så ofattbart trött och sliten långt in i själen.

Ingen frågar någonsin mig om hur jag verkligen mår, ingen vill veta hur jag tänker. Hur jag har det.

Men alla skriker hjälp hos mig, mitt skrik sitter fastbundet inuti mitt huvud. Varför ska jag belasta andra med mina ynkligt små problem.

För de är väl små?

De måste vara små...


Jag tänker, kan inte sova. Bedövar mig med rött vin, låter hjärnan få känna den balsamerande bomullseffekten.

Flyr en vardag jag hatar, ett liv jag avskyr men ändå vill leva.

Ska jag vara ärlig så var det enklare på den tiden då jag inte ville annat än att dö, då var kampen färdig.

Nu försöker jag varje morgon inspirera mig själv till nya saker, nya upptäckter. Försöker finna intressen, gemenskap.

Dock har gemenskapen ett pris, ett dyrt pris. Faktum är att alla alltid vill ha någonting av en. De äter liksom av ens själ.

Förstår ni hur jag menar.

Min exsvägerska skrev något mycket viktigt på Facebook för ett tag sedan som jag försöker ta till mig.

"Använd inte ordet MÅSTE utan byt ut det mot det mildare ordet BEHÖVER." Detta hjälper till att ta ned den kvävande stressfaktorn som finns där inombords, Så tack Anita!


I bland känner jag att vänner vore kul, någon att måla ihop med, någon att diskutera böcker med, någon att prata med om odling, livet barnbarn. Men jag tror att tiden gjort mig en aning osocial. Det känns svårt att prata, svårt att veta vad man ska säga till andra människor numera.

Svårt att säga saker rätt och så är man där igen, tar hänsyn, rädd för att göra fel och börjar leva andras liv.

Vad händer?

Man står där ensam. Full av tankar, smärta, övergivenhetskänsla. Depressionen biter en i röven.

Man har inte ens sitt arbete kvar att gå till, livsdrömmen om att lyckas är borta. Man sopade gatan med våra själar, bakband våra händer i åratal framöver. Det var det här jag var bra på.

Nu står jag här krossad till intet, men fortsatt är det så att jag vill leva mitt liv.

 

Av Tove Birkeland Brandt - Torsdag 10 jan 09:43

Att driva företag är ett företag för sig själv. Man måste tänka på så mycket saker.
Ibland kan man faktiskt känna att vänskap och företagande inte går ihop alls, har man vänner är det ofta så att de har svårt att skilja på tjänsterna de köper och bekantskapen med oss som har företaget. Illa för allt blir så komplicerat och det helt i onödan.

Man kanske måste förstå att man inte styr i andras företag och att personalpolitik inte är för kunden att ta del av.
I alla fall så är det besvärande när sådana här tillfällen uppstår, och det känns otrevligt att säga ifrån.
Fler som känner igen sig?

Jag menar, jag går inte in i en butik och plockar på mig varor och går ut utan att betala för att jag känner någon som driver butiken. Företagandet är mitt levebröd och sköts därför på bästa sätt för oss alla, ägare, personal och kunder.
Som kund har man också en helt underbar plattform att använda sig av hos oss, där man både kan ge ris och ros samt få svar på sina frågor och hålla reda på sina tjänster. Datum, klockslag och annat.
Det är en självklarhet att detta verktyg skapats för att underlätta för alla.

Att vara företagare är ett gissel om vänner vill diskutera utförda tjänster den lilla tid vi har ledigt från jobbet. Vår lediga tid är helig, en stund för vila och avkoppling. Jätteviktigt för att man ska kunna ta ner stressnivån i vardagen, rekreationstid.
Hur förklarar man för de som inte förstår?
Hur säger man för att slippa ovänskap? Känns så bistert att bli ovänner över självklara spelregler.

Tid är så dyrbart, ledig tid ovärderlig för oss företagare.
Tack och lov utför vi bara vissa tjänster på fält numera, annars är vi säljare, kontrollanter och driftsansvariga. Personalansvariga och en sjuhelsikes kundsupport och VD för ett rakt uppåtgående företag. Det är tyvärr så att även vänner ibland tror att man sitter på rumpan på sitt kontor och lindar tummarna, och inte utför deras betalda tjänster personligen. För dessa ändamål har vi anställda.

Varje dag vid 05.00 går man upp och vid 17.30 slutar vi jobba. Så ni förstår att ledig tid är nödvändig även för oss ibland.
Vi älskar vårt företag, våra kunder och vår personal och vårt sätt att ta hand om det är vårt och ingen annans.

Köper man tjänster finns det regler att följa, både för oss och våra kunder.
Vänskap och kundrelationer är ingen bra kombo om man inte kan skilja på tjänster från ett företag och vänskap med företagets ledning.
Eller vad säger ni?

Presentation


Right now I'm between two jobs, but I'll probably start working as a personal assistant soon

Våra böcker finns att köpa här

Tänd ett ljus för den du saknar

Boken för de efterlevande

Bloggportalen

HJÄLP MIG ATT RANKAS HÖGRE FÖR ATT BLI VISAD: Tryck på röstaknappen nedan! BloggRegistret.se bloggping

FRISIM

Arkiv

NYHETER

Counter of my visists from 18th of august

Förhindra Självmord

Jag vill förhindra självmord

 

 

Självmordstankar

http://www.spes.nu/index.php

 

Det måste bli en nollvisison för självmorden, går du i självmordstankar eller har du någon när som gjort det, gå gärna ut här och läs.

Minnesalbum för Kim Lindqvist

 

                            

Minnessidor Kim Lindqvist

http://minnesalbum.fonus.se/index.php?page_id=18&sign=336e0d436b245f7f625e8eaa2bac2b38

Sök under dödsannons/minnessidor och efter Kim Lindqvist, Värmland, Sunne

samt

 

För min son Kim Lindqvist

f. 1993-02-16

d. 2011-01-02

 

Minnessida/Till minne av

http://www.tillminneav.se/showPage.php?id=1357

Hjälpsidor

Prenumeration av SKRIVA

 

Passa på att testa tidningen Skriva genom detta exklusiva erbjudande:

 

http://www.prenservice.se/bestallpren.aspx?titel=105&kampanj=105137

Följ bloggen

Följ Toves Tankar med Blogkeen
Följ Toves Tankar med Bloglovin'

Gästbok

NYTT

Twingly Blog Search link:http://blog.forfattartips.se/ sort:published Fler länkar till bloggen

BLOGGERFY

Länkar

Skaffa Trafik

Översätt Bloggen

Gladapannkakan gratis dejting

 

Gladapannkakan kan du möta livet, framtiden och den stora kärleken. 

 

Fråga mig

367 besvarade frågor

Tidigare år

Sök i bloggen

Besöksstatistik

RSS

Skaffa trafik till din sida Gratis

Fixa trafik till din sida

http://www.mer-trafik.se/cgi-bin/ref.cgi?r=angelshare

Tracking

My Topsites List DreamHost Coupon Vardagsbetraktelser bloggar Personligt mobilt bredband My Topsites List SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog

fixa trafik till din sida

Bloggportalen

Trafikera blogg

BloggRegistret.se Följ min blogg med Bloglovin My Topsites List Bloggupdate.se BloggRanking Bloggparaden Allmänt
Toppblogg.se Reggad på Commo.se Vardagsbetraktelser bloggar Blog Ping Site fansbyte Svenska Bloggar Blogg topplista - Superbloggen.se Bloggparaden Instagram hiphone 4 Besökstoppen bloggdesign

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se